Detta är en samling texter skrivna av elva skribenter med stor erfarenhet och akademisk kompetens inom området. Ursprunget är seminarier hållna vid Marie Cederschiölds högskola (tidigare Ersta Sköndal Bräcke högskola). Målgruppen är bred – i princip de flesta som vistas i vårdens närhet, inklusive politiker och tjänstemän. Boken är också tämligen kort, drygt 160 sidor. Det är alltså med stora förväntningar som jag öppnar boken – och det ska sägas direkt att dessa infrias med råge.

Redan i introduktionen av redaktören Gunilla Silfverberg slår man an tonen av ödmjukhet inför komplexiteten, och öppnar för både en intellektuell och en situationsbunden etisk diskurs.

Idédebatt och samtal i gränslandet till humanvetenskaperna är ovanliga i sjukvården, då vi ofta saknar tid och även nödvändig kompetens. Etiska diskussioner kräver en förståelse och ett intresse för historia, humanism och samhällsutveckling – vilket inte alltid finns hos de mer naturvetenskapligt orienterade sjukvårdsarbetarna. Därför är det särskilt viktigt att alla författarna hittar en mycket god balans mellan djupare filosofiska avvägningar respektive mer konkreta beskrivningar av hur man kan arbeta med etiska frågor i vårdens närhet. De olika texterna refererar till varandra och skapar en god helhet – möjligen med viss upprepning, som dock inte känns störande utan hjälper till att sätta begreppen i sitt sammanhang.

Ska jag framhålla en särskild del så blir det nog kapitlet om att leva med etisk stress, skrivet av professor Anna T Höglund. Här refereras bland annat resultaten av en studie om huruvida utbildning och ökad etisk kompetens kunde minska den etiska stressen. Slutsatsen blir att verkligheten är mer komplex, men också att man kan göra en ny definition av etisk stress som upplevs relevant och nyanserad. Ett annat kapitel av Erica Falkenström och Gunilla Silfverberg diskuterar det organisationsetiska perspektivet, delvis med utgångspunkt från prioriteringar och den etiska plattformen. Ett citat från detta kapitel säger att »etik med dygden som grund bygger på personligt engagemang, egna initiativ och insikten om att ansvar för handlingsbeslut inte kan överlåtas på andra, till exempel så kallade etikexperter eller etikkommittéer«. Det är en god sammanfattning av hela fundamentet för vården, där ansvaret ligger hos alla som har makt att kunna påverka hur vi vårdar och bemöter dem som behöver oss. Det beskriver också varför den största etiska bördan bärs av dem som både möter de behövande och förväntas ha möjlighet att utöva sitt uppdrag, men de facto inte alltid har det – alltså läkargruppen som tampas med skapade resursproblem i en mindre välfungerande organisation.

Ett fint avslutande kapitel av professor emeritus Göran Lantz är en personlig tillbakablick på hans gärning. Här finns bland annat en varning för institutionaliserad etik, som riskerar att ses som en metod för att lyfta bort ansvaret för beslut och handlingar från de professionella i vården. Han framhåller också det kollegiala samtalets stora betydelse för att lära sig att leva med de etiska problem som är ofrånkomliga i vården.

Det enda som fortfarande skaver lite är att det inte finns någon läkare bland författarna.