När man är engagerad i medicinhistoria drabbas man ideligen av en utmaning: motsättningen mellan kuriosa och hur dessa ska kunna begripas och förhoppningsvis användas i våra praktiska erfarenheter. Alltför ofta har medicinhistoria drabbat oss genom utställningar av urmodiga (och smärtsamma) instrument på mottagningar, och – ännu värre – i så kallade muséer. Men sammanhangen, hur dessa artefakter hängde ihop med att förebygga, behandla och i bästa fall bota sjukdomar, har ofta lyst med sin frånvaro. Nutida begrepp som »historiebruk« är ofta okända. För sanningen är att all historia presenteras i ett sammanhang, ofta med ett specifikt syfte.

Det är därför med en viss kritisk förförståelse jag ger mig i kast med Jan Malmstedts bok »Doktorerna på Drottningholm«.

Drottningholm utvecklades ju till ett centrum för ett Sverige som visserligen var fattigt, men samtidigt ett av Europas imperier. Man skulle kunna tänka sig att de läkare som rekryterades till Drottningholm var begränsade till att ägna sig åt den kungliga familjen och deras närmaste.

I stor utsträckning är det också så. Men det är inte hela sanningen. De livläkare, arkiatrer, hovläkare och vad de nu gavs för titlar ägnade sig visserligen åt den kungliga familjen, men i dåtidens patriarkala samhälle ålåg det patriarken ett ansvar för sina undersåtar. Uppdragen som kungliga läkare var därför kombinerade med sjukvård för det växande samhälle som kom att byggas upp i träskmarkerna runt det nya kungliga slottet. På så sätt kommer boken att skildra ett tvärsnitt av dåtidens epidemiologi, om än begränsat till Drottningholm med omgivningar. Inte minst gör smittsjukdomar sitt inträde. Det torde vara okänt för de flesta att malaria länge var endemiskt i Sverige och att det sista endemiska fallet inträffade på 1920-talet.

Författaren refererar de vetenskapliga diskussioner som fördes av de framträdande läkare, få till antalet, som diskuterade orsaker och därmed möjliga botemedel mot sjukdomar, och speglar därmed vetenskapsteorins roll. Något tröttande blir den ständiga underkuren åderlåtning, som tycktes kunna stå sig genom olika paradigmskiften.

Boken är anekdotisk, men samtidigt utgör skildringarna av närsamhället en spegel av det omgivande samhället och den historia medicinen vid olika tidpunkter spelade i olika samhällsskikt. Inte minst visar skildringen av krigen mot Ryssland hur olika infektionssjukdomar grasserade, även om deras orsak då var okänd.

Bokens hjältar är de läkare som dristar sig att tänka i andra banor än de härskande – även om kungafamiljen hyste helt andra tankar. I synnerhet kan läkarna Nils Skragge och Sven Anders Hedin nämnas som personer som vågade gå mot strömmen. Bakom bokens huvudpersoner skymtar också de framträdande läkarna Abraham Bäck, Carl von Linné och Sveriges förste högutbildade kirurg, Olof af Acrel, som på olika sätt utgjorde ett stöd till frontlinjens aktörer.

Boken skildrar perioden fram till 1800-talets slut, och en kvarstående fråga är vad som hände sedan. Upphörde Drottningholm som scen för medicinsk dramaturgi, och i så fall varför?

Även om författaren bibringat sakkunskaper skulle en ytterligare faktagranskning varit värdefull. Man botar till exempel inte kolera primärt med antibiotika, utan med en riklig tillförsel av vätska i kombination med erforderliga elektrolyter, främst kalium, även om antibiotika kan ha effekt i enskilda fall. Åtminstone är det så jag har gjort i min yrkesverksamhet, enligt WHO:s rekommendationer.

Ibland blir de episoder som skildras väl detaljerade, och något färre upprepningar kunde ha gjort texten en smula mer flytande.

Trots dessa detaljer är boken en fascinerande historieskildring, med rikliga och intagande illustrationer från de epoker som skildras.