I boken »Allmänmedicinsk läkekonst. En introduktion« speglar och kritiserar allmänläkaren Christer Olofsson medicinsk verksamhet med tonvikt på läkekonst. Egen facklig verksamhet i Distriktsläkarföreningen och Läkarförbundets arbetslivsgrupp sätter spår i texten. Boken, kallad ett »testamente«, ger oss en omfattande, gedigen historisk grund för hur vi de senaste århundradena anpassat oss till och hållit allmänmedicinsk läkekonst palliativt vid liv. Olofssons ingående reflektioner över hur människor kan mötas ger oss värdefull historisk grund för att fortsätta att förundras över den olösta frågan hur vi ska förhålla oss till dem som söker oss och vill få ut mer av oss än orsaksförklaring, diagnos och inlärda åtgärder – allt okritiskt och självklart väglett av René Descartes dualistiska tankelandskap.
Boken väcker tankar. Hur får vi med vår läkekonst patienter att känna sig respekterade och finna det meningsfullt att visa sig och samtala? Kan vi vara »god vän« med patienter, ha e-post-kontakt, träffas utanför arbetet? Vad betyder klasskillnader, ålder, etnicitet? Hur ska tider för patienter bokas, med mera? Med begreppet hälsolitteracitet närmar sig boken frågan huruvida Google, läkemedelsreklam, IT- eller ögonkontakt är det bästa vid egenkontroll av hälsan.
Kapitlet om »möte mellan olika världar« väcker frågan huruvida konsultationen är ett möte mellan två experter. Patienten, »mästaren« på de egna symtom, kommer vanligen när han eller hon vet väldigt lite om sin situation. Varför är jag sjuk? Hur ska det bli? Hur kan jag få hjälp? Är digitala entreprenörer att lita på?
I tio kapitel med vägledande underrubriker får vi följa de idéer som kan göra allmänmedicinen särskild. I en epilog avrundar författaren hur vår primärvård omorganiseras och anpassas till marknadskrafter, digitalisering och artificiell information. Långt över hundra referenser styrker bokens text. Den avslutas med ett person- och sakregister.
Något saknas i Olofssons välstrukturerat genomarbetade bok som finns skäl att se mera på. På vårdcentraler möter vi ofta människor med så kallade diffusa symtom. Också existentiella dilemman känns i kroppen. För att bäst komma till tals med oss cartesianskt skolade läkare drivs kanske patienter att använda vårt fysiskt orienterade språk. Visade tecken på smärta, yrsel, trötthet med mera underlättar för oss att utöva vår läkekonst. Men vad handlar våra samtal om? Vår konst bör kompletteras med beredskap att förundras över också det som inte kan formas i ord. Vi kan utöva vår konst för att både isolera defekta kroppsorgan och kunna etablera så förtroendefulla samtal att patienter kan förstå sig själva – och lära oss?
