Till hälso- och sjukvårdens uppgift hör inte bara behandling av sjukdomar utan tillika att söka förhindra dem. Barn- och mödravårdscentraler och vaccinationer är tidiga exempel på sådant. Sedan slutet av 1940-talet har sjukvården även sökt förebygga sjukdom med hjälp av hälsoundersökningar, så kallad screening. Dessa syftar till att identifiera personer med risk att insjukna i någon viss sjukdom innan den gett symtom. Genom att sedan tidigt kunna ge råd och medicinsk behandling hoppas man förhindra eller fördröja nedsatt funktion och för tidig död.

Screening visade sig dock snart vara långt ifrån självklart bra. Kunskapen den ger om risk är svår och ofta omöjlig att tolka och översätta till den enskilde individens liv och livsomständigheter. Det har forskare inom medicinsk humaniora belyst i denna antologi, som bland annat behandlar screening för prostatacancer, bröstcancer och covid-19, gynekologisk cellprovtagning och provtagning av anlagsbärare inför graviditet. Bokens olika kapitel skildrar en komplicerad balansgång mellan screeningens för- och nackdelar.

De svåra avvägningarna åskådliggörs inte minst i avsnittet om screening för prostatacancer. Prostataspecifikt antigen i blodet (PSA) används i diagnostik och skulle lätt kunna tas i bruk som test i screeningprogram för tidig upptäckt av sjukdomen. Emellertid är testresultaten svåra att tolka. Författaren beskriver hur de därför ofta måste kompletteras med biopsi och/eller magnetkameraundersökning. Det kan i en del fall leda till åratal av upprepade test och återkommande eller konstant ångest och oro för individen.

Överlevnadsnivåerna vid prostatacancer har förbättrats avsevärt de senaste trettio åren. Om det beror på bättre behandlingsmetoder, tidig upptäckt med screening eller både och är oklart.

Oavsett detta verkar en sidoeffekt av PSA-testet vara en onödig »överbehandling av en stor mängd män« som därför behöver hantera bieffekterna: »smärta, inkontinens, blödningar, fistlar, tarmproblem, sexuell dysfunktion såväl som fortsatt patientstatus«. Det är skälet till att Socialstyrelsen inte rekommenderar regionerna att erbjuda populationsbaserad screening med PSA-test. (Det är dock inget förbud. Region Skåne erbjuder PSA-test till alla män i åldersgruppen 50–70 år.)

I flera av bokens kapitel framgår att redan brev/mejl med inbjudan till screeningprogram sätter i gång tankar om liv, sjukdom och död och kan leda till mer eller mindre svår och långvarig osäkerhet, oro och ångest. Det finns alltså en spänning mellan idén/förhoppningen om enkla screeningtest som livräddande å ena sidan och risken för oönskade effekter såsom starka affektiva symtom och överdiagnostisering med allvarliga följder å den andra.

Sammanfattningsvis lyfter »Screeningens mångsidighet« fram viktiga, ofta försummade frågor om screeningsverksamhetens baksidor. Bokens främsta brist är att etiska problem behandlas flyktigt. Det är nämligen »en stor principiell skillnad mellan ett erbjudande från myndigheter eller specialister att undersöka en symtomfri person och den situation som råder när en person med symtom söker hjälp hos sjukvården eller enskilda läkare. I det förra fallet kan undersökningen göra en deltagare till patient med alla dess konsekvenser, i det senare fallet kan en bekymrad patient få den hjälp han/hon eftersträvar«. (Lars Werkö i Läkartidningen [2003;100:1908-11]).

Trots denna brist och att bokens otympliga språk gör den svårläst, är den väl värd att läsas av sjukvårdens politiker/beslutsfattare samt av dem som sysslar med screening.