Sol, smör och skogsluft botar inte tuberkulos, denna urgamla sjukdom som har krävt och fortfarande kräver tusentals liv. Mykobakterier, upptäckta av Robert Koch 1882, orsakar sjukdomen, inte »miasma«, skämd luft. Det vetenskapliga underlaget för behandling av tuberkulos på sanatorium saknas, och därför blir en medicinhistorisk reflekterande återblick på tuberkulos viktig också för vår syn på och behandling av andra pandemier.

DN:s kulturredaktör Björn Wiman har skrivit om sin mamma, som 7 år gammal år 1947 insjuknade i tuberkulos. Flickan vårdades fyra månader på sjukhus och fem månader på ett barnsanatorium långt hemifrån. Med utgångspunkt från mammans sjukdom redovisar författaren hur man i Sverige såg på och behandlade tuberkulos vid mitten av 1900-talet. Sjukdomen drabbade framför allt fattiga människor med trånga, kanske orena bostäder och usla arbetsförhållanden, men vem som helst kunde insjukna. Det var en gömd och senare glömd sjukdom, som upplevdes som skamlig. Sjukdomsförekomsten hemlighölls så länge det gick för omgivningen, släkten och faktiskt också inom familjen. Diagnostiken var, sett retrospektivt, ofta dåligt underbyggd och den hårt disciplinerade terapin likaså. Det dröjde till mitten av 1940-talet innan verksamma läkemedel mot tuberkulos revolutionerade vården. Patienterna kunde därefter få individuell vård i hemmet, och behandling på sanatorierna upphörde på 1960-talet. Författarens mor, och flera i liknande situation, uppvisar en både fascinerande och skrämmande glömska vad gäller vistelsen på sanatoriet. Enformigheten och ensamheten gör det tydligen svårt att, bortsett från väldigt specifika händelser, komma ihåg hur det faktiskt var.

Sanatorierna var säkert olika, men förhållanden som tidigare både accepterats och rekommenderats av vuxna – barn tillfrågades inte – uppfattas i dag som barnmisshandel eller i varje fall inte i överenstämmelse med FN:s barnkonvention. Barn skickades utan information till avlägset belägna sanatorier under lång tid utan besök, de isolerades bakom glasrutor, tvångsmatades och fick sin utgående post censurerad.

Tuberkulossjuka uppfattades både av andra och ibland av sig själva som livsdyrkare, humoristiska, genialiska och översexualiserade, men samtidigt som smutsiga och smittsamma. De flesta sanatorierna hade välförsedda bibliotek, och de benämndes ibland – och var de facto – en typ av universitet. Den skönlitterära produktionen av och om tuberkulossjuka är, som framgår av boken, omfattande.

Författaren har en vällovlig ambition att »ta med allt«, vilket ibland kan leda till väl många utvikningar, men boken är mycket läsvärd och viktig. Den lyfter fram både känslor och frågor som vad som är värst: en professionellt diagnostiserad sjukdom, en självupplevd sjukdom eller att omgivningen anser att man är sjuk? Det kan men behöver inte vara samma sak. Andra frågor som lyfts fram i boken gäller nu som då: ensam är inte stark. Att bli övergiven med sporadisk kontakt med anhöriga och vänner kan i alla åldrar ge genomgripande och långvariga negativa följder. Att hålla avstånd är historiskt heller inget nytt – men fysisk kontakt är väl också viktig? Och vad är viktigast: individens eget beslut eller myndigheternas rekommendationer?