Vad får en psykolog att skriva en bok för läkare? Kanske att han så väl inser de påtryckningar som vi läkare hanterar varje dag utifrån att vi tillhandahåller »förstärkare«, det vill säga belöningar, något som är eftertraktat för någon annan.

Som psykiater med utbildning täckande barn/vuxna har det slagit mig hur lite vi fokuserar på »inlärt beteende« – i stort sett allt vi gör är inlärt. En person som tänkt mycket på detta är psykolog Olle Wadström, välkänd författare.

Läkare tillhandahåller kraftfulla förstärkare; recept, sjukskrivning, intyg, återförsäkringar och remisser. Interaktionen mellan läkare och patient är ytterst viktig, för beteendet vi etablerar med dem handlar om kortsiktig/långsiktig hälsovinst och kan till och med förstärka ett ohälsosamt beteende. Jag vill säga att mycket av det vi gör i interaktionen med våra patienter faktiskt kan vara skadligt för patienten och för oss. I psykiatrin möter vi många krav, till exempel att hjälpa till med undvikande beteende vid ångestproblematik. Vi är nog alla medvetna om detta, men hur får jag överblick över vårt gemensamma agerande, patient och läkare? Olle Wadström tog tag i frågan och har nu skrivit en bok för oss läkare om beteendeanalys tillämpad på vårt eget agerande.

Sedan jag genom boken introducerats för konceptet tillämpad beteendeanalys (TBA) upplever jag en helt annan syn på mitt agerande. Både patienten och jag styrs av omedvetna »förstärkare«: beteenden som vi använder som innebär någon fördel för oss, det vill säga positiv eller negativ förstärkning, och där våra beteenden »klickar« i varandra. En patient upplever positiv förstärkning av att få det hen kräver, och läkaren belönas med negativ förstärkning, det vill säga obehaget försvinner om läkaren gör som patienten vill – båda förstärks omedvetet att fortsätta med sina beteenden, hälsofrämjande eller inte.

Att behöva säga nej till krav eller ibland helt enkelt vara oförmögen att kunna hjälpa kan skapa en känsla av hjälplöshet hos oss som leder till obehag inför liknande situationer och vars yttersta konsekvens kan bli egen sjukskrivning (undvikande).

När jag nyligen satte ut centralstimulerande medicin hos en patient med ADHD och mycket högt blodtryck fick jag utstå många besvikna reaktioner, jag tog ju bort den omedelbara förstärkningen. »Du kanske räddade livet på mig« blev kommentaren 6 månader senare – bekräftelsen på att vi till slut nådde en gemensam insikt. Då hade patientens mående både vad gällde blodtrycket, med medicinering, och ADHD-symtomen, utan medicinering, stabiliserats. Det skedde dock inte utan en stark stress hos mig.

Olle Wadströms bok har givit mig en stabil och medveten grund att stå på, som underlättar i min komplexa/tidsansträngda arbetsdag. Med andra ord: medicinen krokar arm med beteende-/inlärningspsykologin – äntligen pratar vi om detta!