Coronapandemin kom att återigen sätta strålkastarfokus på svensk äldreomsorg. I det perspektivet har Per Gunnar Edebalk, professor i ekonomisk historia, senior professor och tidigare prefekt vid Socialhögskolan i Lund, skrivit en läglig och intressant exposé över äldreomsorgens utveckling under de senaste 100 åren i Sverige. Omsorgen förbättras, men det är ingen rätlinjig utveckling som beskrivs. Snarare går det upp och ner och fram och tillbaka i takt med de samhällsekonomiska förutsättningarna och vilka aktörer i spänningsfältet som för tillfället är mest aktiva. Spelplanen har under senare år bestämts av kommunallagen från 1977/1992 (kommunalt självstyre) och socialtjänstlagen från 1982 (ramlag), med Sveriges kommuner, landsting/regioner, statens utredningar och de regeringsbärande partiernas politiska färg som de viktigaste aktörerna.

Inte desto mindre beskriver Edebalk några huvudsakliga äldreomsorgsspår under den aktuella tidsperioden; det vill säga ålderdomshemsspåret som tog Sverige från fattigvården efter första världskriget och in i 50-talet, och därifrån hemmaboendespåret under andra halvan av 1900-talet, där tanken var att alla äldre skulle kunna bo kvar hemma. Intressant nog bidrog viktiga personligheter som Ivar Lo-Johansson till att sätta ljuset på ovärdiga boendeformer för att ändra den extrema ålderdomshems-inriktningen i slutet av 40-talet, och senare den tidigare socialministern Gertrud Sigurdsen, som sent i livet fick uppleva hemmaboendespårets baksida genom att »tvångsvårdas i sitt eget hem«, därför att det inte fanns några platser på äldreboenden.

Efter Ädelreformen 1992, när landstingens långvårdssjukhus lades ner och äldreomsorgen övertogs av de svenska kommunerna, uppstod vad Edebalk kallar »det nuvarande spåret«; det vill säga kommunerna har fått stort eget ansvar att organisera äldreomsorgen efter eget huvud. Kanske har pandemin, med den höga dödligheten på de svenska äldreboendena och den hårda kritiken från Coronakommissionen 2021, bidragit till att detta tredje spår har nått vägs ände?

En myriad av statliga utredningar, ofta politiskt färgade, med en långsam utveckling mot ökad valfrihet och introduktion av privata omsorgslösningar (i dag drivs cirka 20 procent av svensk äldreomsorg i privat regi) har inte lyckats komma till en lösning på det som Edebalk lyfter som det huvudsakliga och närmast permanenta problemet med svensk äldreomsorg, det vill säga otillräcklig bemanning, otillräcklig kompetens och oacceptabel personalomsättning.

Edebalk antyder att ett problem kan vara socialtjänstlagens karaktär av icke-tvingande ramlagstiftning, vilken skiljer sig från rättighetslagstiftningar som till exempel hälso- och sjukvårdslagen. En annan tanke från Edebalk är att låta finansieringen gå via en särskild så kallad äldreomsorgsförsäkring som skulle innebära att skattemedel »öronmärks«.

För närvarande pågår ett utredningsarbete kring en förhoppningsvis förbättrad äldreomsorg, men även om vi får en ny äldreomsorgslag kommer den sannolikt att kvarstå i socialtjänstlagen, och kommunernas självstyre kommer även fortsättningsvis att göra att andra kommunala frågor sannolikt prioriteras. Ett resultat av det pågående förbättringsarbetet är Socialstyrelsens nyinrättade Nationella kunskapscentrum för äldreomsorg.

»Äldreomsorgen – en aktuell historia« är en intressant och rekommendabel läsning för den som vill förstå hur äldreomsorgen har hamnat i sitt nuvarande läge.

Avslutningsvis: en medicinares fundering lite från sidan kan vara att det kanske inte i första hand är organisationsformen som avgör äldreomsorgens kvalitet, utan snarare det sociala och medicinska innehållet som laddas i omsorgen. God medicinsk behandling och omvårdnad skapar trygghet, god mat och vackra måltider ger livskvalitet, rörelse och fysisk aktivitet ger kraft och förmåga. Omsorgsmiljöerna behöver underlätta utomhusaktiviteter, naturupplevelser och nära samvaro med vänner och släktingar.