Maja Larsson har skrivit en svindlande berättelse om barnafödandets historia i Sverige under 150 år. Inramning är fem generationers barnafödande, från hemförlossningar och förlossningshem i Sjuhäradsbygden till sjukhus, från normala till livshotande förlossningar. Detaljerat refereras kunskaps- och teknikutveckling, paradigmskiften och omprövningar, där banbrytare och föregångare, barnmorskor, läkare och mödrar »satt stenar i rullning« i förbättringsarbetet.

Boken bygger på mycket omfattande efterforskningar, framför allt berättelser från barnmorskornas tidning Jordemodern, där författaren har hittat »dyrbara skatter, unika inblickar i förlossningsrum«. Jordemodern var redan från början ett forum för barnmorskor och läkare för att presentera och diskutera »svåra fall, udda fall, berätta vad som gick fel och vad som kunde gjorts annorlunda, sprida kunskap för att förbättra«, sammanfattar Maja Larsson.

Texten är finstämt beskrivande och sällan värderande. Författarens bakgrund som journalist underlättar beskrivningen av barnmorskornas, förlossningsläkarnas och barnläkarnas olika bidrag till kunskapsutveckling och förbättringsarbete. Återkommande beskrivs hur varje tid hanterat skärningen mellan det normala och avvikande i barnafödandet: utmaningar och skilda ståndpunkter och mer dialog och samverkan än makt och konflikter för att praktiskt hantera symbiosen mellan »naturlig« och »konstig« förlossning.

Berättelsen är tematiskt indelad: Medicinen möter naturen (1870–1905), Övergången (1905–1925), Ansvaret (1925–1950), Kontrollen (1950–1970), Skiftet (1970–1990) och Det nya normala (1990–2022). Boken rymmer även social- och folkhälsohistoria. Pärlorna är många.

Boken startar i de barnmorskeassisterade hemförlossningarnas tid, där »den rastlösa vetenskapen letar sig in i de minsta kojorna«, som en barnmorska skrev. Sedan beskrivs flytten till institutioner och den tidiga kritiken för »fabriksmässighet« samt de lokala protesterna från Trosa 1953 till Sollefteå i dag. Återkommande är »krisen i förlossningsvården«: från 1940-talet, när fyra eller fem kunde föda på samma förlossningsrum och barnen staplades på höjden i barnsalarna, till senare decenniers rubriker om kris med hög arbetsbelastning och barnmorskebrist.

En barnläkares kommentar från 1960-talet »Kan man tänka sig en torftigare familjegemenskap än mamman ensam i ett rum, det nyfödda barnet i ett annat, och pappan underrättad per telefon om tilldragelsen?« ger utgångspunkten för kommande decenniers förbättringsarbete: nya förlossningsrutiner, pappans/partnerns inträde, prövandet av olika vårdformer och tidig hemgång.

Ögonblicksbilder om smärtlindring är belysande: »Trilén (slutnarkos) var bra, men syster Anna-Britta var bättre« och »En kvinna säger till slut till barnmorskan att stänga av bandspelaren (inspelat band med avslappning) innan hon kastar ut den genom fönstret. ’Den ska hjälpa dig’ svarar barnmorskan oförstående.« En nutida barnmorska reflekterar över att för mycket »främjande av den naturliga synen« kan leda fel: »Vi får ta hand om många förtvivlade kvinnor som sörjer en ’misslyckad förlossning’.«

Maja Larsson tar också upp förändringen kring förlossningsberättelser: från det tysta lidandet, »det dröjer femtio år innan kvinnan pratar med om händelserna«, till att förlossningsrädda och traumatiserade får röst, där författaren sammanfattar »det psykiska, det omtänksamma, det jämställda löper som en tråd genom kvinnosjukvården under 1970, 1980- och 1990-talen.« I dag delas förlossningsberättelserna på internet – »en av de största händelserna i barnafödandets historia«, citeras en kulturantropolog i boken.

Boken är en kulturgärning. Den äger även en allmängiltighet: hur det kan vara lättare att införa en ny rutin/protokoll än att ta bort den, och hur välmenta förbättringsarbeten kan vara motiverade i en tid även med svag evidens och sedan bli förlegade eller direkt skadliga med ny kunskap.