Bild från Apple TV+

Dramaserien »Five days at Memorial«, som visas på streamingkanalen Apple TV+, utspelar sig på sjukhuset Memorial i New Orleans där stormen Katrina drog fram år 2005. Kraftiga översvämningar i stormens efterförlopp utlöste en katastrofsituation på sjukhuset, och efteråt hittades ett 40-tal döda kroppar i det evakuerade sjukhuset. I serien aktualiseras svåra medicinetiska dilemman gällande vårdprioriteringar och användande av palliativ medicinering.

Serien är baserad på läkaren och journalisten Sheri Finks reportagebok om vad som hände på sjukhuset under de fem mardrömslika dagarna efter stormen och om de efterföljande rättsprocesser där en av läkarna anklagas för eutanasi eller mord, då många av de avlidna patienterna visade sig ha höga doser morfin och midazolam i kroppen.

När vattenmassorna börjar stiga inne på sjukhuset står det klart att reservgeneratorerna snart kommer att slås ut och att alla omgående måste evakueras. En evakueringsplan för händelse av kraftig översvämning, när båtar och helikoptrar behöver användas, visar sig dock inte finnas.

Strömavbrottet på sjukhuset leder till att luftkonditioneringen slås ut och temperaturen stiger snabbt. I den kvava hettan rinner svetten på de anställda medan de försöker få grepp om situationen och samtidigt försöker hjälpa patienterna så gott de kan trots tilltagande brist på vatten, mat och mediciner.

Genom serien får vi följa läkaren som sedan hamnar i en rättsprocess, ÖNH-läkaren Anna Pou, som arbetar som volontär på sjukhuset under stormen. Hon arbetar hårt och hjälper till med allt från basal omvårdnad till att släpa upp svårt sjuka patienter längs den långa skrangliga helikopterrampen för evakuering då hissarna är utslagna.

Ingen har hela bilden av katastrofen klar för sig, och den alltmer utarbetade doktor Pou nås av oroande glimtar av vad som händer i staden genom radion som talar om plundringar, skjutningar och strömavbrott som förväntas vara i veckor.

Plötsligt bestäms att prioriteringsordningen för evakueringen ska ändras. I stället för att evakuera de sjukaste patienterna först ska de minst sjuka, som är lättare att förflytta, prioriteras. De svårast sjuka och de som har ett 0HLR-beslut (ingen hjärt–lungräddning) ska lämnas kvar då alla inte hinner evakueras, meddelar en stressad myndighetsperson, och sjukhusledningen håller med.

Doktor Pou drar slutsatsen att de patienter som ska lämnas kvar på sjukhuset är i en hopplös situation och går en ångestfylld död till mötes. Logiken i att ge patienterna palliativ medicin som hon blir ombedd, för att minska deras lidande, tycks klar. Något informerat samtycke verkar dock inte inhämtas. Genom rättsprocesserna håller doktor Pou fast vid att hon gjorde det hon gjorde för att minska patienternas lidande, och hon får ett övervägande positivt kollegialt stöd för detta.

I de klaustrofobiska scenerna framträder hur svårt det är att i en kaotisk situation få grepp om helheten och problemet och riskerna med att ta svåra medicinetiska beslut under tidspress. Utifrån det som uppfattas i serien kan invändningar göras mot den tveksamma medicinska indikationen för palliativ medicinering och om det uteblivna informerade samtycket, som innebar att patienterna inte fick möjlighet att uttrycka sin rätt att avstå behandlingen.

»Five days at Memorial« är en spännande och angelägen serie som kan bidra till reflekterande tankar kring hantering av andra katastrofsituationer.