Hiv har kommit att bli ett kroniskt medicinskt tillstånd som kräver daglig och livslång medicinering. När följsamheten till behandling är god är möjligheten till ett normalt liv vad gäller hälsa, relationer och arbetsliv inte annorlunda än för vem som helst. Med andra ord är förutsättningarna medicinskt sett betydligt bättre än vid jämförbara kroniska diagnoser som diabetes, epilepsi eller kronisk cancer. Men för hiv har vi också den särskilda historien, smittsamheten och risken för stigmatisering som motiverar en bok som denna. För å ena sidan finns nog en kvardröjande skräck för den dödliga sjukdomen, inte minst bland dem som kommer från delar av världen där aids fortsatt är en realitet och brännmärkandet av smittade fortsätter. Å andra sidan kanske en bagatellisering hos dem som är födda efter att effektiv bromsbehandling blev allmän i vår del av världen.

Boken vänder sig främst till dem som möter hiv-berörda yrkesmässigt. Vilken nytta kan jag som läkare ha av den?

Grovt sett kan boken innehållsmässigt beskrivas ha två teman: det ena handlar om kunskap om viruset, sjukdomarna, konsekvenser för hälsan, sexualitet, reproduktion och åldrande.

Det andra temat rör utsatthet, stigmatisering, diskriminering och hinder för god hälsa i utsatta grupper med avseende på hiv.

Som läkare läser jag med nöje om det förstnämnda temat, får uppdaterad kunskap, känner igen mycket och får tillfälle att reflektera över annat. Här finns i koncisa välformulerade kapitel kunskap som många inom vården har nytta av. Hantering av hiv-testning, möjligheten för patienter att bli förälder som andra, hälsosituationen och samsjukligheten för den åldrande hiv-befolkningen, fenomenet »chemsex«, för att nämna några. Det är ju fantastiskt att man fått hjälp med behandlingsföljsamheten av att virusfrihet innebär noll smittsamhet, och därmed ett normalt liv, eller med fackjargong: undetectable = untransmittable (U = U). Viktigt att känna till är post-exponeringsprofylax, PEP, och pre-exponeringsprofylax, PrEP. Eftersom nästan alla hiv-infekterade personer i Sverige är välbehandlade utgår smittorisken från de icke identifierade hiv-bärarna – därav betoningen i boken på hinder för tillgång till testning, vård och följsamhet till behandling.

Det är här det andra temat kommer in: att det trots framgångarna finns svårigheter att nå utsatta eller diskriminerade grupper, och att ha ett gott liv även med påvisad hiv-positivitet.

Här har redaktörerna haft en god ambition att lyfta fram grupper och kategorier som ofta far illa också i vården generellt och dessutom löper större risk att få hiv. Det är välkommen kunskap också för oss inom vården. Tyvärr är det bitvis lite för teoretiskt och upprepande. Delar av dessa avsnitt tyngs av bristande språkbehandling; man undrar om förlaget har någon redaktör. Framställningen störs exempelvis av en slarvig sammanblandning av begreppen stigma och stigmatisering.

Andra delar av boken har underrubriker om vad som är »hjälpsamt« i mötet. Utmärkt. Utifrån en mångårig erfarenhet av att arbeta med hiv hade jag nog på liknande sätt önskat mer av handboksformat, till exempel ett mer koncentrerat avsnitt om hur man konkret kan vägleda patienter gällande »disclosure«, det vill säga om, hur och när man kan/ska berätta om sitt hiv-status. Det är ett arbetsområde för hiv-kuratorerna, och det förvånar mig att kuratorerna, som alltid varit centrala i hiv-vården, saknas i författarlistan. Tydlig information om var det finns stöd, till exempel Noaks ark, hade också varit bra. Sammantaget är det en välkommen bok.