Har nutida läkare verkligen något att lära sig av medicinhistorien? Denna och många andra frågor får tydliga svar i en nyutkommen bok av den pensionerade överläkaren och docenten Kenneth Pehrsson. Ambitionen är ett destillat av läkekonst från förhistorisk tid till våra dagar. Inleder gör den mörka perioden då medicinens utövare gjorde mer skada än nytta. Från att ha etablerats under antiken blev humoralpatologin det dominerande medicinska paradigmet i över tvåtusen år. För att skapa god balans i kroppsvätskorna gavs patienter laxermedel och kräkmedel, och inte minst gjordes åderlåtning. En intressant konsekvens är att god tillgång till läkare därmed ofta inneburit högre mortalitet. Ett chockerande exempel ges i berättelsen om den amerikanske presidenten George Washington, som slutade sina dagar vid 67 års ålder efter att hans tre livläkare ordinerat tappning av fyra liter blod på grund av halsont. Lyckligtvis avlöses denna period av medicinens guldålder 1930–1985, med revolutionerande upptäckter som penicillin, kortison, höftproteser, organtransplantationer och sambandet mellan rökning och cancer. Efter denna positiva era kommer dock en dystrare period. Skapandet av ny kunskap har bromsat in, och intresset bland läkare och läkemedelsföretag för att driva vetenskapen framåt har minskat. Därtill har sjukvårdens byråkratisering och standardisering försämrat förutsättningarna för mötet mellan läkare och patient.

Teoribildningen känns väl igen från klassikerna »Bad medicine« av David Wootton och »The rise and fall of modern medicine« av James Le Fanu. Denna svenska framställning har dock ett stort värde i sitt spännande och lättillgängliga format. Möjligen skulle man kunna anmärka på att författaren inte borde nöjt sig med att avfärda humoralpatologins idéer som »bisarra«, utan också fördjupat sig i orsakerna till dess popularitet. En annan synpunkt är den lite väl dystra beskrivningen av dagens medicinska utveckling. Även om de riktigt stora medicinska upptäckterna uteblivit de senaste decennierna har de faktiskt ersatts av otaliga antal mindre förbättringar. Ett exempel är cancerbehandling. Även om sjukdomens gåta inte kan sägas vara löst har summan av många små förändringar gjort att många drabbade i dag kan leva med cancer som en kronisk sjukdom eller till och med botas.

Boken avslutas med ett smärre brandtal om betydelsen av läkekonst. Trots alla medicinska framsteg måste dessa i slutändan alltid omsättas i ett möte mellan patient och behandlare. I denna situation gäller inte bara naturvetenskap utan också humaniora, vilka tillsammans skapar just läkekonsten. Det hopp och förtroende som läkaren lyckas förmedla är ofta avgörande för att en behandling ska vara framgångsrik. Med läkaren och mottagaren av Nobels fredspris Bernard Lowns ord är »medicin med ett mänskligt ansikte inte bara … möjlig, utan också nödvändig för att upprätthålla förtroendet för sjukvården!« Och detta i en tid när behandlingarna ändå har bevisad effekt!