Fosterdiagnostik är ett expansivt område, där nya kunskaper tillkommer i stort sett dagligen. I dag ingår endast en mycket liten del i barnmorskeutbildningen, men som barnmorska förväntas man ändå vara uppdaterad och informera patienterna i enlighet med de senaste rönen. Det finns ett flertal studier som visar att patienterna inte uppfattat att fosterdiagnostik är frivillig, trots att detta är lagstadgad information. Vidare finns patienter som uttrycker att de aldrig skulle ha genomgått fosterdiagnostik, såsom KUB (kombinerat ultraljud och biokemiskt test) eller NIPT (icke-invasivt prenatalt test), om de hade förstått den fulla konsekvensen av sitt beslut.

Baserat på ovanstående fyller verkligen Asplins och Nilssons bok en viktig plats i att öka kunskapen om fosterdiagnostik, de etiskt svåra frågorna kring fosterdiagnostik och hur man rent praktiskt bör informera om fosterdiagnostik.

Utmaningen ligger i att de allra flesta barn faktiskt föds friska, och att 2–3 procent kommer att ha en strukturell avvikelse, kromosomavvikelse eller syndrom som i vissa fall kan upptäckas vid fosterdiagnostik, men att det trots undersökningar inte kan ges garantier för att det föds ett friskt barn. Detta innebär en väldigt stor pedagogisk utmaning för den som ska informera, och speciellt viktigt är det att informationen ges objektivt och lika till alla. Här kan boken verkligen bidra. I boken ingår en bra övergripande beskrivning av vad fosterdiagnostik är, och det finns även övningar och exempel som riktar sig till läsaren i syfte att hjälpa denne att reflektera över sin egen ståndpunkt gällande fosterdiagnostik. Det är viktigt att själv fundera över hur man ställer sig till fosterdiagnostik, då detta omedvetet kan påverka hur man ger information. Boken innehåller även vanliga frågor och svar, vilket gör att den kan användas som ett uppslagsverk eller som hjälp vid informationstillfället. I boken ingår även fallexempel som verkligen pekar på de etiska aspekterna vid fosterdiagnostik. Ytterligare en viktig aspekt som lyfts fram är varför fosterdiagnostik, inbegripande ultraljud, endast ska användas när det finns medicinsk indikation.

Det övergripande avsnittet hade kunnat delas upp tydligare i till exempel indikation, datering, flerbörd etcetera. Nu är avsnittet så faktaspäckat att det kan uppfattas som förvirrande. Vidare hade avsnittet gällande sannolikhetsbedömning vid KUB och hur man informerar patienterna om detta kunnat utvidgas. Detsamma gäller NIPT, där endast sensitivitet och specificitet nämns, och inte det så viktiga positiva prediktiva värdet, som är det som egentligen spelar roll för den enskilda patienten och som är anledningen till att NIPT inte kan användas som ett diagnostiskt test i de flesta fall. Slutligen hade man kunnat addera ett avsnitt om vilka kromosomavvikelser som i större utsträckning kan diagnostiseras med hjälp av ultraljud och vilka som inte kan det. Till exempel så är en vanlig fråga både från barnmorskor, läkare som inte arbetar med fosterdiagnostik och patienter varför trisomi 21 inte sågs vid det så kallade rutinultraljudet i graviditetsvecka 18–20.

Boken kan sammanfattningsvis varmt rekommenderas till alla barnmorskor inom mödrahälsovården, till barnmorskestudenter och till ST-läkare och kan med fördel utvidgas ytterligare till nästa upplaga.