Rachel Aviv är skribent för »The New Yorker«, där hon till vardags skriver om medicinsk etik, psykologi, straffrätt och utbildning. I sin litterära debut brottas hon med psykiatriska ödesämnen. Boken utgår från fem människoporträtt som hon målar upp med hjälp av dagböcker, patientjournaler samt möten med närstående och vårdgivare. Hennes uttryck är lika ömsint som knivskarpt – det är berikande läsning.

Ett av de genomgripande ämnena är språkets och benämningens kraft.

»There are stories that save us, and stories that trap us, and in the midst of an illness it can be very hard to know which is which.«

Det får mig att tänka på Schrödingers katt. När jag vänder blicken inåt och sätter ord på min upplevelse så riskerar andra möjligheter att blekna. När jag definierar min upplevelse bestäms formen den tar i mig. Katten lever eller är död. Känslan är mani eller glädje. Tolkningen jag gör, och förståelsen av det begrepp jag använder, erbjuder riktning. När jag känner X ska jag tolka det som Y och agera genom Z. Men är jag på rätt väg?

Ett av Avivs porträtt, Ray, får exemplifiera sökandet efter rätt berättelse:

»Two different stories about his illness, the psychoanalytic and the neurobiological, had failed him. Now he was hopeful that he would be saved by a new story, the memoir he was writing. If he just framed the story right or found the right words, he felt he could finally reach the shore of the land of healing.«

Ibland räcker inte orden till. Jag läser någon annanstans: »We don’t just think language, language also thinks us«, och njuter av osäkerheten som skänks mig.

Från språket och benämningen av våra inre världar rör sig Aviv mot frågor kring perspektiv och tolkningsföreträde.

»Psychiatrists use the term ‘insight’ – a pivotal, almost magical word in the field – to evaluate the truth of people’s stories about what is happening to their minds. In a seminal 1934 paper […] the psychiatrist Aubrey Lewis defined insight as ‘the correct attitude to a morbid change in oneself.’  […] Insight is assessed every time psychiatric patients are hospitalized, and it looms large in decisions about whether to treat them against their will. But the concept largely ignores how the ‘correct attitude’ depends on culture, race, ethnicity, and faith. […] people of color are rated as ‘lacking in insight’ more often than those who are white, perhaps because doctors find their mode of expressing distress unfamiliar, or because these patients have less reason to trust what their doctors say. In the starkest terms, insight measures the degree to which a patient agrees with his or her doctor’s interpretation.«

Det är ögonöppnande. Tankar om insikt myllrar fram i mig. Behöver jag se på mig själv utifrån för att få insikt? Vilket perspektiv tar jag i så fall då? Hur påverkas min utsikt av insikt? Jag tänker också att jag nog ibland vill stå främmande inför mig själv; odefinierad, fylld av möjlighet.