Som alla vetenskapsområden påverkas psykiatrin av samtidens tankeströmningar. Hur psykiska tillstånd ska klassificeras har varit en kärnfråga sedan århundraden. Två skolor brukar framhållas: »lumpers« (de som vill klumpa ihop i bredare kategorier) och »splitters« (de som vill dela upp i mindre kategorier). DSM har allt mer stått för en extrem form av uppdelning. Men pendeln svänger. Man börjar fokusera på de gemensamma dragen hos många tillstånd; likheterna snarare än skillnaderna betonas. Transdiagnostiska angreppssätt prövas [1]. Nya klassifikationssystem anammar ofta ett dimensionellt tankesätt [2, 3]. Sauer-Zavalas och Barlows bok är ett exempel på den här utvecklingen.

Begreppet »neuros« myntades 1769 av William Cullen, men förknippas mest med Freud. Inom neurosbegreppet rymdes det som i dag har delats upp i diverse ångesttillstånd, vissa depressiva besvär, somliga personlighetssyndrom och psykosomatiska fenomen. I takt med psykoanalysens tillbakagång har även neurosbegreppet tynat bort.

Sauer-Zavala och Barlow gör med sin bok en ansats att återuppliva neurosen, fast i ny skrud. Den är nu klädd i personlighetstermen »neuroticism«, eller »benägenhet[en] att uppleva ofta förekommande intensiva negativa känslor […] till följd av olika källor till stress«. Författarna definierar därmed neuroticism brett, vilket gör att studier som inte nödvändigtvis utgett sig för att studera just neuroticism ändå sägs göra det. Det är förvisso fullt rimligt och helt i linje med författarnas fokus på de gemensamma dragen hos många av våra numera något artificiellt uppdelade tillstånd.

Boken är tyngd av den upprabblande framställningen. Studie efter studie gås igenom. Man hade önskat dra mer nytta av författarnas erfarenhet för att syntetisera de många fynden. Men boken ger oss ändå en bred inblick i forskningen om neuroticism, dess orsaker, följder och behandlingsalternativ. Vi får också en kort historik, ett intressant kapitel om nosologi samt en snabb genomgång av ett antal övriga personlighetsdrag (till exempel extraversion).

Författarna är de huvudsakliga upphovspersonerna till den psykologiska behandlingen »unified protocol« (UP) – ett transdiagnostiskt protokoll som riktar sig till alla tillstånd av emotionell karaktär [4]. Man får därmed inte glömma att de har ett incitament för sin framställning av neuroticismen som en allomfattande företeelse. Icke desto mindre har UP hög bäring på många av de besvär man möter inom både psykiatrin och allmänmedicinen i dag. Boken innehåller ett antal fallbeskrivningar som alla inbegriper UP.

Personlighetsbegreppet som sådant förtjänar ökad uppmärksamhet. DSM framhåller stabiliteten i personligheten, men författarna poängterar att den kanske trots allt inte är så stabil, utan tillgänglig för modulering. Min erfarenhet är att patienter skyr läkemedel som »förändrar personligheten«, men även psykologisk behandling förändrar i någon mån vilka vi är – det är ju hela tanken.

När DSM begravde axelsystemet försvann en systematiskt förankrad möjlighet att väga in personligheten i diagnostiken. Samtidigt betonar framträdande diagnostiker dess roll. I takt med att avvikande personligheter också får mindre svängrum inom normalspannet får man anta att DSM:s tilltag ytterligare har bidragit till överdiagnostik. Sauer-Zavalas och Barlows bok är därför ett välkommet inslag för att åter fokusera på personlighetens betydelse för psykiatriska tillstånd. Neurotiska besvär är och förblir centrala för psykiatrin, oavsett om man kallar dem för ängslighet, oroliga själar, ångestbenägenhet, neuros eller neuroticism.