Vad kan locka med att läsa en bok om sexuellt våld, krig och terror? Absolut, det är tungt och stundom svårt att ta till sig skildringen av olidliga sexuella våldshandlingar, med detaljerade beskrivningar av gruppvåldtäkter som ibland avslutas med att man skjuter eller penetrerar med käppar, vassa föremål eller brinnande plast rakt in i skötet. Detta drabbar kvinnor i alla åldrar, inklusive små barn. Men den här personligt skrivna boken är fylld av författarens egen erfarenhet, styrkt av kunskap och rikligt med färska referenser om de mångfasetterade upphovsmekanismerna bakom sexuellt våld, satta i ett historiskt och globalt perspektiv, och fyller luckor med förståelse och hopp om lösningar. Mukwege är mannen, gynekologen och obstetrikern som »tänker som en kvinna« och som ägnat sitt liv åt att verka som ambassadör för kvinnor som utsatts för sexuellt våld, för att deras röster ska höras och rättvisa skipas.

Hans livsresa, från skjulet i byn där hans mamma födde honom ensam hemma till talarstolen i FN:s generalförsamling och mottagandet av en rad utmärkelser, inte minst Nobels fredspris, är ödmjukt skildrad i boken. Mukwege beskriver detaljerat den mest extrema ytterligheten av det sexuella våldet i hemlandet Kongo, ibland kallat världens våldtäktscentrum, men drar samtidigt en rad både aktuella och historiska paralleller till övriga delar av världen. Sexuellt våld är nämligen, vilket övertygande konstateras, ett universellt problem som än i dag drabbar en tredjedel av världens kvinnor. Mukwege återkommer ständigt till att grunden till mäns våld mot kvinnor är ojämlikheten mellan könen. Så länge män anses överlägsna kvinnor kommer denna typ av maktutövning att fortsätta.

Panzi-sjukhuset, ett icke-vinstdrivande privat sjukhus som drivs av församlingsrörelsen Cepac, initierades av Mukwege och har sedan starten 1998 behandlat över 60 000 kvinnor för skador från sexuellt våld, vilket bör ses som toppen av ett isberg eftersom endast de svåraste fallen tar sig dit. Sjukhuset är även ett regionalt centrum för behandling av obstetriska fistlar, något som endast förekommer i länder utan tillgång till medicinsk förlossningsvård. På sjukhuset utförs inte bara avancerad kirurgi, utan även fysisk och psykologisk rehabilitering samt socioekonomiskt och juridiskt stöd erbjuds, för att överlevarna stärkta ska kunna återvända till samhället.

Den historiska utvecklingen i Kongo, ett av världens rikaste länder, fyllt av åtråvärda naturrikedomar – mineraler och ädelmetaller, inte minst guld – beskrivs detaljerat från kolonialtiden och blodiga inbördeskrig till dagens ekonomiskt katastrofala situation: korruption, okontrollerat våld, fattigdom och kompetensflykt.

Mukwege har redan som barn upplevt våld och som vuxen blivit mordhotad och tvingats till flykt flera gånger, som den kontroversielle person han är. Efter en våldsam attack i sitt hem 2012 tvingades familjen ännu en gång att lämna landet. De bosatte sig utomlands under en kort period, men lockades enträget tillbaka till sjukhuset och bor nu där, inom ett inhägnat område, under permanent skydd av beväpnade FN-vakter. Hans lyckligaste stunder sker fortfarande på förlossningsavdelningen, när han ser en utmattad men leende nyförlöst mamma och hör skrikande spädbarn.

Boken är en hyllning till alla kvinnors styrka, men författarens förhoppning är att »människor av alla könstillhörigheter ska läsa den och bli mer medvetna«. Här kan jag bara instämma.