Utifrån en snart 50-årig erfarenhet av läkararbete inom beroendevård kan jag överblicka den genomgripande förändring av förutsättningarna för kliniskt arbete inom området som skett på grund av kunskapstillväxt, krav på evidensstöd, manualbaserade behandlingsformer och formaliserade regelverk. Resultatet av den utvecklingen framgår i boken »Välja väg«. Denna utveckling hade jag inte kunnat drömma om när jag 1973 under två månaders ledighet från studier, ännu inte helt färdig med min läkarexamen, för första gången vikarierade som underläkare på en alkoholklinik. Det akuta medicinska omhändertagandet gick väl an, men när det sedan kom till det som skulle följa på en avgiftning var behandlingsutbudet torftigt. Så är det inte i dag.

Fokus i den föreliggande boken är inte i första hand den rent medicinska och psykiatriska beroendevården, utan främst psykosociala behandlingsinsatser baserade på diagnostiska bedömningar och strukturerade probleminventeringar. Ingen av författarna till boken är läkare, men de har ändå kunnat ge framställningen en multidisciplinär framtoning där även centrala delar av det moderna medicinska behandlingsutbudet nämns, exempelvis antabus och mediciner mot drogsug som naltrexon och akamprosat vid alkoholberoende, liksom underhållsbehandling vid opioidberoende med metadon och buprenorfin. Så nämns också medicinska behandlingar med lägre evidensstöd vid andra former av skadligt substansbruk, kanske närmast för fullständighetens skull. Bokens tyngdpunkt ligger dock vid det systematiska utredandet av den enskilde patientens/klientens drog- och alkoholproblematik och de vetenskapligt baserade psykosociala behandlingsinsatser som kan följa därav.

Steg för steg tar sig författarna an den komplexa problematiken från diagnosställande till redovisning av målområden för behandlingsinsatser och aktuella behandlingsformer. Man tar också upp tvångsvård eller, som det heter på vårdbyråkratiskt nyspråk, vård utan samtycke. Tvångsvården betraktas också från ett internationellt perspektiv, och det framgår att tvångslagar riktade mot drog- och alkoholmissbruk inte är något unikt för Sverige, vilket ofta hävdats. Särskilda kapitel ägnas bland annat åt ungdomar med beroendeproblematik och patienter med beroende och psykisk samsjuklighet. Det sistnämnda kapitlet är bokens bästa, trots att dess huvudfokus inte är medicinskt.

Det är en informationstät text, som emellertid på grund av mängden olika diagnostiska metoder och den nästan obegränsade floran av specifika behandlingar och terapeutiska interventioner tenderar att bli alltför abstrakt. Även om texten på flera ställen interfolieras med exemplifierande patientfall, blir det kvarstående intrycket av denna överväldigande katalog över systematiserade utrednings- och behandlingsstrategier en brist på konkretion. Undantag från det intrycket är dock avsnitten om individanpassning i vård och behandlingsarbete, det ovannämnda kapitlet om psykisk samsjuklighet samt det om samverkan, organisation och ansvar. Fast jag tror att författarna, när det gäller det sistnämnda avsnittet, slår in öppna dörrar. Kunskap finns nog, men samverkan mellan olika delar av vården stupar ändå ofta, inte minst för att varje aktör har sina egna ekonomiska intressen och professionella revir att bevaka, och då handlar det om krafter som inte insikter kan stå emot.

Sammanfattningsvis ger »Välja väg«, trots mina invändningar ovan, en god »så långt det låter sig göras«-överblick över de olika behandlingsalternativ och systematiska problemanalyser som står till buds för modern beroendevård. Hjälp har man dessutom av den omfattande referenslistan till varje kapitel.