Ivar Broman var professor i anatomi vid Lunds universitet från 1909 till sin pension 1933. För att kunna fortsätta med sitt intresse för deskriptiv embryologi, grundad på en egen rasbiologisk teori, den så kallade »bromanismen«, bildades Tornbladinstitutet med hjälp av donationer och genom att samlingar från anatomiska institutionen överfördes till det då nybyggda embryologihuset bredvid Anatomen. Institutet, även benämnt embryologiska institutionen, förseddes också med en bostad för Broman med familj.

Detta framkommer i »Embryologiska rum« av etnologen Solveig Jülich och fotografen Malin Thomas Nilsson, som handlar om Tornbladinstitutets tillkomst, glansperiod och successiva förfall. Bildmaterialet inleds med fotografier av Bromans samlingar av foster i naturlig storlek, flertalet bevarade i formalin, samt mikroskopiska snitt av dem. Gradvis övergår den visuella skildringen till att belysa de olika rummen på institutet, där man får en upplevelse av hur verksamheten successivt kommer i otakt med tiden. Bildmaterialet skulle i sig ensamt kunna beskriva institutets utveckling från glanstid till slutet.

En stor del av boken skildrar textmässigt institutets roll, grundad i en diskussion av olika filosofers teorier, till exempel Michel Foucault och Henri Lefebvre. Man kan urskilja två huvudperioder: den första, med Broman som föreståndare, och den andra, med Bengt Källén som föreståndare.

Bromans intresse var dokumentation av embryologisk utveckling hos de tre människoraser han indelade mänskligheten i, grundat på den franske rasteoretikern Gobineaus skrifter, som också låg till grund för Hitlers rasteorier. De olika raserna hade för Broman olika typ och grad av begåvning, och han samarbetade med Herman Lundborg, grundare av Rasbiologiska institutet i Uppsala. Broman var också en av de drivande grundarna av Riksföreningen Sverige–Tyskland, en organisation som hyllade Hitler och Nazityskland.

När Broman dog 1946 fanns ingen stark ledning för institutet förrän Bengt Källén blev utnämnd till professor i embryologi 1965. Källéns intresse var utvecklingsbiologi och senare även reproduktionsepidemiologi. I och med Neurosedynskandalen kom Källén att ägna sig åt hur externa faktorer kunde orsaka missbildningar hos foster. Han blev en nyckelperson när det gällde att bygga upp ett nationellt missbildningsregister för att kunna spåra olika externa orsaker till missbildningar under graviditet. Broman hade ansett att missbildningar var beroende av arv, inte av miljö. På flera forskningsområden var Källén tidigt ute, till exempel i användning av cell- och vävnadskulturer, vilket ledde till ett paradigmskifte inom embryologin.

När advokaten Henning Sjöström företrädde föräldrarna till de Neurosedynskadade barnen och önskade anlita Källén som expertvittne, vägrade Källén emellertid att samarbeta. Enligt författarna kan detta ha berott på en jävssituation, där Tornbladinstitutet erhöll donationer från den inblandade läkemedelsindustrin.

Missbildningsregistret byggdes upp av Källén med hjälp av enstaka medarbetare med personliga kunskaper om individuella fall. När Socialstyrelsen ville standardisera registret och göra det oberoende av individuella medarbetare uppstod en konflikt om registrets utformning. Resultatet blev att viktiga uppgifter efter hand togs över av andra institutioner, och den ledande roll som Tornbladinstitutet haft på 1960- och 70-talen upphörde. Källén dog på sin post 2021, men Tornbladinstitutet var då i praktiken redan historia och Källén bedrev inte längre någon forskning.

Boken utgör spännande läsning, som dessutom är väl förankrad i historisk teori där mycket kan tillämpas även på andra institutioner. Den väcker även några obesvarade frågor. En fråga är vilket inflytande Ivar Bromans rasteorier haft på den svenska läkarkåren och på det svenska samhället. Ytterligare frågor är hur man kunde knyta chefskap till enskilda individer utan någon tidsbegränsning, och varför Bengt Källén inte byggde upp någon livskraftig forskargrupp omkring sig som kunde föra verksamheten vidare. Dessa frågor är värda att studeras vidare. En bra början är att läsa »Embryologiska rum«.

Jag vill varmt rekommendera boken inte bara till läsare intresserade av embryologi. Den fyller också en funktion som ett klassiskt drama, på två olika plan: ett narrativt och ett visuellt.