Nassir Ghaemi är professor i psykiatri vid Tufts University i Boston. Han har gjort sig känd för sitt rättframma sätt, sina kontroversiella uttalanden och sin orädda kritik av den samtida psykiatrin. Under det senaste året har han börjat podda.

Poddar är, i likhet med böcker, sällan referentgranskade och bör därför alltid tas med en nypa salt. De ska kanske snarare ses som tankeväckande debattinlägg. Poddar som förmedlar vetenskapliga påståenden utgör den lägsta graden av evidens: expertutlåtanden. Det blir därför viktigt att redovisa intressekonflikter, jäv eller sponsorer. Därtill bör det alltid finnas en tillhörande hemsida med källhänvisningar, vilket det gör i Ghaemis podd.

Ghaemi utmärker sig på i huvudsak tre punkter: hans positiva inställning till litiumbehandling, hans kritik av validiteten i DSM:s diagnoser (särskilt depression och ADHD) och hans uttalade skepsis mot att behandla symtom.

I flera avsnitt upprepar han att litium är det enda läkemedel som har visat på reducerad förekomst av fullbordade suicid. Han går så långt som att föreslå lågdosbehandling med litium av riskgrupper för suicid, såsom veteraner i USA. Han spekulerar också kring studier som visat samband mellan lågt litiumintag i kosten och ökad suicidfrekvens. Det är där någonstans man känner att poddar kanske skulle må bra av referentgranskning, trots allt.

Huvudpoängen i Ghaemis kritik av DSM:s diagnoser är att de inte utgör någon bra grund för vetenskaplig prövning, eftersom de flesta saknar validitet. Avsnitt 8 innehåller en snabbversion av DSM:s historik, följt av de argument som han menar leder till slutsatsen att diagnoserna är »sociala konstruktioner«, till exempel att expertkommittéerna tar hänsyn till politiska och sociala intressen när de bestämmer vad som ska klassas som en diagnos.

Avsnitt 2 handlar om depressionsvaliditet och innehåller en diskussion kring distinktionen mellan »disease« (sjukdom), »illness« (illabefinnande) och »disorder« (störning). Vad gäller depressionsdiagnostik tonar han ner betydelsen av självrapporterade besvär och försöker i stället framhäva psykomotorikens betydelse. Depression är en sjukdom med förlångsammat rörelsemönster och tal, medan manin är det motsatta. Tillsammans med periodiciteten är detta kärnan i den biologiska, ärftligt betingade sjukdomen »manic-depressive illness«, menar han. Subjektiva nedstämdhetsbesvär av olika slag, däremot, kan vara allt från personlighetsdrag till livsproblem och ska inte behandlas farmakologiskt. Han framhåller de lite nedtonade diagnoserna cyklotymi, dystymi och det hypertyma temperamentet. Termen »major depressive disorder« (egentlig depression) vill han helst inte använda överhuvudtaget.

I avsnitt 6 motiverar Ghaemi sin aversion mot behandling av symtom, vilket bottnar i en hippokratisk syn på läkekonstens syfte – att identifiera sjukdomar. Han menar till exempel att depression i grunden är ett symtom. Det kan vara ett symtom på livsproblem, men också på sjukdomen »manic-depressive illness«. Han använder ofta liknelsen med feber. Om febern beror på pneumoni behandlar vi den senare, inte febern i sig. Devisen att medicinera sjukdomar och inte symtom är en till synes banal inställning, men det skulle bryta totalt med hur psykiatrin har utvecklats sedan DSM-III kom.

Detta leder honom in på diskussionen om ADHD, som avhandlas i avsnitt 5 och 10. Han hävdar att amfetaminpreparaten som används i dag har fler biverkningar än vad många är medvetna om och att den utbredda användningen av dessa preparat för den invalida sjukdomskategorin ADHD är ett typexempel på ovetenskaplighet.

Sammanfattningsvis utgör Ghaemis podd en frisk fläkt i en ofta övermedikaliserad psykiatri som fortfarande lutar sig tungt mot det alltmer kritiserade diagnossystemet DSM. Att lyssna på podden innebär samtidigt att kastas mellan olika mer eller mindre spektakulära uttalanden. Det blir därför en övning i att vara kritiskt tänkande, vilket gör podden till ett utmärkt diskussionsunderlag för såväl studenter som specialister.