En ofta återkommande formulering i psykiatriska vetenskapliga artiklar är att det saknas kunskap om underliggande neurobiologiska mekanismer för psykiska tillstånd. En orsak till kunskapsluckan kan vara att man inte tillräckligt tydligt har definierat vad det är man studerar. För att komma till rätta med det behöver man filosofins hjälp. Sam Wilkinson är filosof vid University of Exeter och har nu skrivit en introduktion till psykiatrins filosofi.

Wilkinson skriver i inledningen att psykiatrins filosofi har varit alltför isolerad från den kliniska vardagen. Han lyfter fram fenomenologin och menar att en neurovetenskaplig förklaringsmodell som inte också frågar sig vad det innebär att uppleva exempelvis tankepåsättning aldrig kan nå hela vägen fram. Fortsättningsvis ställer han ett antal frågor som diskuteras i bokens olika delar. Den mest framträdande är: vad är psykisk ohälsa? Det leder in på diskussionen om det av naturen finns givna, väldefinierade psykiska tillstånd. Här redogör han för de olika skolor som utkristalliserat sig under historiens gång.

Wilkinson frågar sig om vi i stället bör omformulera frågan: vad är det vi gör när vi diagnostiserar någon med depression eller ADHD? Han minskar därmed avståndet mellan teoretiska modeller för psykiska tillstånd och hälsopolitiska frågor. Bör psykiatrin överhuvudtaget anamma den medicinska diagnosmodellen, och i sådana fall – vad är en diagnos? Han pekar på hur medicinsk diagnostisering skiljer sig från simpel kategorisering. Den inkluderar mer än så – prognostisering, särskiljning mot normalitet, identifiering av patofysiologiska processer. Om biologiska avvikelser ska styra diagnostisering – var och hur ska vi dra gränsen för dysfunktion? Eller räcker det med en pragmatisk syn – hur användbara är våra diagnoser, oavsett patofysiologi?

Ovanstående kapitel om sjukdoms- och diagnosbegreppet vore lämpligt som grundlitteratur på alla vårdutbildningar som berör psykisk hälsa. Likaså torde kapitlet om vetenskapliga förklaringsmodeller vara av allmänt intresse. Vad utgör en vetenskaplig förklaring? Har en mekanistisk beskrivning av en biologisk process ett förklaringsvärde? Vilka olika typer av reduktionism finns det, och varför spelar det roll? Wilkinson berör här också subjektiviteten och det klassiska »förklaringsgapet« mellan en personlig upplevelse och beskrivningen av den i neurobiologiska termer.

Däremellan avhandlas gränserna för individens moraliska ansvar givet en psykisk sjukdom visavi en tveksam karaktär – en känslig fråga med direkt bäring på hur vi definierar vad som är en sjukdom. Kulturella och religiösa aspekter av psykopatologi ges också utrymme.

Bokens andra del ägnas åt mer specifika diskussioner kring framför allt depressions-, schizofreni- och beroendebegreppen. Även fenomenen att höra röster eller ha vanföreställningar diskuteras. Här blir det ett mer nischat psykiatriskt intresse, men som sådant är det läsvärt.

Som filosofisk lekman kan man med lätthet ta sig an boken och faktiskt förstå det som står i den. Boken har också fördelen att vara aktuell: Wilkinson analyserar nya nosologiska system och inkorporerar aktuell forskning. Den är neutralt skriven och redogör för de olika tankeströmningarna inom psykiatrin utan att ta parti. Wilkinson räds dock inte att uttrycka kritik när han tycker att den är befogad, men då med väl underbyggda argument.

Det tycks vara en svår utmaning för människan att hålla flera synsätt i huvudet samtidigt. Pendeln svänger obönhörligt mellan än den ena, än den andra dogmen. Wilkinsons bok bidrar till att dämpa de häftigaste rörelserna. Den kan, som han önskar, hjälpa oss att balansera på den hårfina gränsen mellan medikalisering och moralisering. Kanske kan den också göra det lättare att finna neurobiologiska mekanismer bakom psykiska tillstånd.