Landets mest envetne kritiker av lagbrotten i svensk sjukvård, John Lapidus, har kommit med en ny bok. Det bärande temat är hur hälso- och sjukvårdslagen (HSL) allt mer kringgås och kränks, trots sitt radikala budskap: att offentligt finansierad vård ska ges på lika villkor till hela befolkningen, till var och en av oss utifrån medicinska behov. Efterfrågan och påtryckningar av icke-medicinsk art ska inte styra vem som får skattebaserad vård.

Det är en fin princip med stort folkligt stöd och ges också läpparnas bekännelse av alla riksdagspartier, opinionsbildare och fackliga organisationer, inklusive Läkarförbundet. Verkligheten är dock en annan, med en snabb utveckling av ojämlikhet i vårdtillgång, där 700 000 privatförsäkrade kan tränga sig före. Ett flertal partier, många fackförbund och offentliga organisationer ser mellan fingrarna och låtsas som om vinstdriven välfärd går att förena med HSL, något som en klar majoritet av svenska folket inte accepterar, enligt upprepade enkätundersökningar. Hur kan detta hyckleri vara möjligt?

Lapidus är forskare i ekonomisk historia med huvudtema välfärdsstatens förändring. Att sjukvård i äldre tider har varit en uttalad klassfråga står utom allt tvivel, men Sverige fick på 1970–80-talen med 7-kronorsreformen, Apoteksbolagets tillkomst, expansionen av landstingsdriven vård och HSL 1983 världens kanske bästa sjukvård, bedömt utifrån kvalitet, geografisk tillgänglighet och likvärdighet. Socialdemokratin spelade en avgörande roll, men de senaste 30 årens utveckling nagelfars av Lapidus. Partiet har inte kunnat stå emot privatisering, nya styrsystem som New public management, köp- och säljtänkande och marknadsomvandling.

Lapidus granskar de krafter som drivit fram förändringen, näringslivsorganisationer, deras tankesmedjor och försäkringsbolagen. Påverkansoperationer och rekrytering av företrädare i det politiska systemet till styrelseposter i privata sjukvårds- och försäkringsbolag ligger på gränsen till korruption. Avgörande för nuvarande riksdagsmajoritet var SD:s helomvändning efter att vårdjättar uppvaktat partiet, som då svängde om vinster i välfärden.

Partsintresset har påverkat statliga utredningar och försök att korrigera utvecklingen, som står i strid med HSL. Parallellerna till skolvärlden är många, även om Lapidus inte ofta använder skoldebatten som pedagogiskt exempel. Men även borgerliga partier pressas i dag av de uppenbart skadliga effekterna av att skolan gjorts till marknad, förstärkt av vinstmotiv som driver fram kunskapsluckor bland elever, betygsinflation, social separation barn emellan och segregation med förödande effekter.

Lapidus bok ger en grund för den diskussion som stundar om sjukvårdens utveckling i likhet med skolans. Ökad statlig styrning löser inte vårdens omvandling till en marknad, där ojämlikhet och sjukvårdsutbud baserat på efterfrågan, inte medicinska behov, blir alltmer uppenbar. Den just tillsatta utredningen om statligt huvudmannaskap ger inga direktiv för att lösa dessa frågor. Förhoppningsvis kan läkarnas organisationer bidra till en saklig diskussion.

Lapidus är en noggrann forskare och har observerat ett flertal skillnader i Läkarförbundets och Läkaresällskapets agerande, bland annat Läkaresällskapets tydlighet i utredningen »En värdefull vård« redan 2015: styrsystem som gynnar efterfrågan kritiseras och rambudget förordas. Ett flertal etiska jämlikhetsfrågor har sedan drivits liksom försvar för en läkarroll i Hippokrates anda. Kanske kommer också en analys från vårdens insida från Läkaresällskapet? Hur går det till i praktiken i remissförfarandet, i omhändertagandet av privatförsäkrade patienter? Vem följer upp komplikationer? Vilka problem finns i privatiseringen med bemanning, jourer, utbildning och kluvna lojaliteter i ett allt större flöde av försäkringspatienter blandat med det offentliga åtagandet? Det är inte en ekonomisk historikers uppgift att redovisa utan en samvetsfråga för läkare och deras företrädare: om de tar HSL på allvar och inte ser lagen som en kuliss.