Många inom psykiatrin säger sig arbeta enligt ett biopsykosocialt synsätt. Men en tredelad sjukdomsmodell kan få slagsida åt ettdera hållet. Ibland är det »bio-bio-bio«-modellen och ibland den »myskosociala« modellen. En i huvudsak naturvetenskapligt skolad läkarkår drar lätt åt det biologiska. Sociala faktorers roll för hälsa och ohälsa klumpas ihop till att »miljön« spelar roll, och där stannar det. Men vad innebär »det sociala«, och varför angår det psykiatrin?

Lindbloms framställning vilar på att det rådande paradigmet inom psykiatrin är det biologiska. Psykiatrin, skriver Lindblom, baseras på en »vårdfilosofi som misslyckats med sin föresats att hjälpa en lidande befolkning«. Ett sociologiskt perspektiv ger ökad förståelse för vad psykiatrin ägnar sig åt, menar han. »Psykiatrin handskas med företeelser som i grund och botten är samhällsproblem. Psykiatrin har antagit en medicinsk orientering som är illa anpassad till människors relationella, psykologiska och existentiella svårigheter.«

Lindblom argumenterar för att sociala faktorer mestadels ses som utlösande faktorer för organiska sjukdomar, men sällan erkänns fullt ut som orsaksfaktorer. Individualismen har bidragit till att »orsaksförbindelsen […] mellan samhälle och psykisk ohälsa tenderar att gå förlorad«. Lindblom framför kritik mot det biologiska synsättet på psykiska besvär och menar att »om vi vill förklara varför många mår dåligt […] är det sällan till hjälp att individualisera besvären. […] Grundproblemet [är inte] att stora delar av befolkningen lider av defekta gener eller dysfunktionella hjärnor.«

Nutida samhälleliga företeelser belyses utifrån klassiska sociologiska begrepp, och Lindblom visar hur dessa gör vårt samhälle »svårlevt«. Framställningen är lika belysande som övertygande; hela kapitlet är läsvärt för en bredare allmänhet. Lindblom frågar sig om psykiatrin bidrar med »tillräckliga livskunskaper som hjälper människor att reflektera över och hantera de utmaningar som de står inför«. Problemet är att psykiatrin inte alls bör ha denna roll. Lindbloms bok behövs just eftersom psykiatrin har tagit sig vatten över huvudet när den under det senaste århundradet har expanderat sin verksamhet.

En sådan expansionsprocess kallas medikalisering och diskuteras i boken. De psykiatriska diagnosernas reliabilitet och validitet kritiseras, och Lindblom menar att »psykiatrin behöver inta som utgångsläge att hjälpsökandes svårigheter beror på olika livsproblem och inte på neurobiologiska brister«. Alla psykiatriska diagnoser dras tyvärr över samma kam, men en fördjupad validitetsdiskussion ligger utanför bokens ambition.

Vidare framförs kritik mot läkemedelsbehandling, en analys av psykiatrins sociala kontrollfunktion i samhället samt ögonöppnande diskussioner om stigma. Argumentationen är alltid som starkast när Lindblom håller sig till de sociologiska aspekterna av psykiska besvär. Man kunde ha önskat ännu mer av denna paradigmkandidatur snarare än den visserligen välbehövliga kritiken.

Avslutningen har en okonventionell aktivistisk hållning för att vara en lärobok, men Lindblom inleder samtidigt med att en »ifrågasättande hållning [illustrerar] innebörden av organiserad skepticism inom vetenskapen«. Det är också välkommet med konkreta förändringsförslag snarare än en ansvarslös problemformulering. Men för dem vars ambition är att varje del i den biopsykosociala modellen ska ges utrymme kan boken tyckas onödigt konfrontativ. Det enda sättet att bli varse sitt eget paradigms motfrågor är dock att lyssna till dess kritiker. Därför vore det önskvärt att Lindbloms bok lästes av fler än de redan frälsta.