I »Personality disorders« redogör Allan Horwitz för personlighetsstörningarnas* historik. Det blir också en historia över personlighetsbegreppet som sådant, eftersom en central fråga är vad en personlighetsstörning är en störning av. Ett antal frågor följer med läsaren: Är personlighetsstörningarna medicinska sjukdomar eller livsproblem? Är de distinkta entiteter eller extrema varianter av normala personlighetsdrag? Går de att separera från sociokulturella och historiska kontexter?

Liknande frågor ställdes redan i det antika Grekland. Theophrastus (ca 320 f Kr) beskrev ett trettiotal »karaktärer« (som var det dominerande begreppet ända tills »personlighet« tog över i slutet av 1800-talet). Typbeskrivningarna liknar de prototypiska diagnosmodeller som existerar även i nutid. En väsentlig skillnad var att vissa karaktärsdrag var eftersträvansvärda och något man kunde uppnå, i diametral motsats till senare föreställningar om personlighet som någonting fast och medfött.

När samhällen var uppbyggda kring grupper fanns det inte ett lika naturligt utrymme för en enskild personlighet. Ett mer systematiskt utforskande av personligheten växte fram i samspel med omvälvande samhällsförändringar i slutet av 1800-talet. Personlighetsstörningarna hamnade dock i ett ingenmansland. Psykiatrer träffade helt andra patientgrupper på mentalsjukhusen. Psykoanalysen ägnade sig i huvudsak åt olika neurotiska symtom som skiljde sig från patientens grundkaraktär. Således låg fältet öppet för nya spirande vetenskapsområden – psykologin, sociologin och antropologin.

För psykologin blev det viktigt att skapa sig en nisch mellan psykiatrin och filosofin men samtidigt verka lika exakt som naturvetenskaperna. Med intelligenstest som förlaga började de olika personlighetstesten att utvecklas. Grundtesen, som står sig än i dag, var att personligheten kan delas upp i diverse drag som utifrån självskattningsskalor mäts längs ett kontinuum. En störning definierades med utgångspunkt från statistiska avvikelser.

Från 1930-talet och fram till 1980 fick sociokulturella aspekter av personligheten mer utrymme. Inget område hade dock ensamrätt till personligheten. Därför utvecklades det inte heller någon konsensus, vilket ger eko in i våra dagar. Sociologer visade hur samhällsförhållanden påverkade personligheten och antropologer hur vitt skilda kulturer premierade drag som ansågs störda i andra, och neofreudianer studerade personligheten med utgångspunkt från holistiska modeller. I och med att psykiatrin och psykoanalysen sammanflätades allt mer hamnade personligheten i stället i mittfåran av psykiatrins utveckling.

Paradigmskiftet när DSM-III lanserades har beskrivits av Horwitz i en annan bok. För personlighetsstörningarnas del medförde det en ökad mekanistisk förståelse i termer av genetik och molekyler. Studierna frikopplade personligheten från individuella erfarenheter. En annan motsättning gjorde sig alltmer gällande: den mellan forskare, som strävar efter universella lagar och mönster, och kliniker, som vill förstå och hjälpa enskilda patienter. Mest flagrant blev det när DSM-5 skulle utvecklas. De personlighetsstörningar som var så frånvarande inom psykiatrin kring förra sekelskiftet fick då, hundra år senare, stå modell även för övriga psykiatriska tillstånd. Men det dimensionella system som presenterades av forskarna röstades ned av klinikerna. Horwitz beskriver det ohållbara med en situation där klinikerna lutar sig mot en diagnosmanual som forskarna har ratat, medan forskarna propagerar för ett dimensionellt system som klinikerna inte vill ha.

Horwitz konkluderar att de flesta skolor under de senaste 150 åren har försökt pressa in personlighetsstörningarna under den naturvetenskapliga delen av Kants vetenskapsteoretiska modell. Mödorna med detta arbete har varit att personligheten oundvikligen också innefattar förståelse av sociokulturella aspekter. Man kan så att säga inte bortse från det personliga i personligheten. Boken avslutas med en optimistisk framåtblick på integrerande synsätt, som den biopsykosociala modellen samt lyckade terapimetoder för personlighetsstörningarna. »Personality disorders« är precis den typ av bok som med hjälp av historien gör det lättare att förstå samtiden.

*Socialstyrelsen använder »personlighetsstörning« i ICD-10. Den engelska termen i ICD-11 och DSM-5 är »personality disorder«. I den svenska översättningen av DSM-5 används »personlighetssyndrom« i syfte att komma bort från det stigmatiserande begreppet »störning«. Denna text använder »personlighetsstörning« eftersom just ordet »störning« (»disorder«) diskuteras ingående av Horwitz.