1971 lade den amerikanske neurokirurgen Norman Guthkelch fram hypotesen att skakning av spädbarn skulle kunna leda till subduralblödning utan tecken på yttre skallskada. Efter hand utvidgades Guthkelchs hypotes av andra till att också omfatta blödningar i ögonbottnarna och skada i själva hjärnvävnaden genom att nervtrådar slits av. Dessa tre fynd har kallats för »triaden«. Bland främst barnläkare, röntgenologer och ögonläkare har hypotesen tolkats så att förekomst av triaden utan samtidiga tecken på yttre våld är patognomona för misshandel av barnet, såvida inte andra »godtagbara« orsaker finns.

Detta har blivit en självuppfyllande profetia och lett till att barnskyddsteam eller multidisciplinära team anammat ett grupptänkande där triaden blivit standard, trots att forskningen den bygger på är skral och ofta oredlig. Detta har i sin tur lett till att många barn omhändertagits av myndigheter och att föräldrar dömts till långa fängelsestraff.

Under tiden har såväl Guthkelch som andra forskare reagerat på skakvåldsanhängarnas forskning, klinik och uppträdande som »experter«. Alternativa sannolika orsaker till triaden har presenterats men mötts av häftig kritik och trakasserier av de läkare och forskare som vågat framföra dem.

2016 släppte SBU en rapport där det aktuella forskningsläget om skakvåld presenterades. Rapporten visade att merparten av forskningen antingen var illa genomförd eller rent oredlig. Skälet var framför allt att de multidisciplinära teamen gjorde »helhetsbedömningar« som upphöjdes till standard och att man byggde forskningsmodellerna på ett cirkelresonemang. Slutsatsen var att många av de rättsfall som behandlat skakvåld lett till att oskyldiga föräldrar dömts och att barn omhändertagits utan saklig grund.

Inte oväntat utsattes SBU:s rapport för häftig kritik från anhängare av skakvåldsteorin. Man krävde att SBU skulle dra in den och beskyllde SBU och de experter som arbetat med utredningen för inkompetens. Samtidigt påstod man utåt att det inte rådde någon kontrovers inom forskarsamfundet om synen på skakvåld (!).

I den nyutkomna boken av Nils Lynøe och Anders Eriksson, som båda deltog i SBU:s utredning, går man på ett närmast överpedagogiskt sätt igenom forskningen steg för steg. Man presenterar grundligt hur vetenskaplig forskning fungerar och hur diskussionen kring skakvåld byggt upp ett ovetenskapligt cirkelresonemang som leder till de resultat forskarna i förväg bestämt sig för. Det handlar i bästa fall om dålig forskning, i värsta fall om rent forskningsfusk. Man visar också tydligt på den okunskap om basala grunder inom vetenskapsteori som uppenbarligen råder inom den så kallade skakvåldsforskningen.

Författarna gör historiska jämförelser med häxprocesserna på 1600-talet, via Semmelweis och Listers forskning, Pasteur och Koch, fram till den första randomiserade studien 1948. Boken är skriven för att inte kunna missförstås av någon inblandad i utredningar om skakvåld, oberoende av bakgrund. Därför innehåller den rikligt med upprepningar av fakta, vilket kan verka störande. Författarna motiverar dock detta med att SBU-rapporten flitigt medvetet missförstods och att man nu vill undvika detta. Det är ett vällovligt syfte, och det borde vara svårt att missförstå boken. Presentationen är ytterst gedigen. Man räcker ut handen till företrädare för alla åsikter till att delta i den forskning om skakvåld som är nödvändig. Även om det sannolikt förekommit en betydlig överdiagnostik (skakvåld är dock ingen diagnos!) finns ju också risken för att reella misshandelsfall missas.

Författarna jämför skakvåldsteorierna med andra medicinska skandaler, som tvångssteriliseringarna under 1900-talet. Frågan är dock om de förra inte utgör en betydligt större skandal inom medicinen, socialtjänsten och rättsväsendet.

Boken borde utgöra obligatorisk läsning för alla som har med utredningar av påstått skakvåld att göra. Vidare är det ytterst angeläget att boken snarast översätts till andra språk.