»Här avslöjas en naivitet utan motstycke, en brist på kritik och en godtrogenhet som förefaller fullständigt otrolig när det i alla fall gäller en man med en vetenskaplig karriär bakom sig.«

Ovanstående citat kommer från en dräpande recension i Läkartidningen signerad Lars Werkö [1]. Boken som recenseras är »THX« av veterinären Elis Sandberg, och citatet illustrerar det ofta uppskruvade tonläge som präglade konflikten kring tymusextraktet.

Som tur är fordrar inte en recension av medicinhistorikern Maria Josephsons bok »Lex THX« liknande kritik. Boken är ett resultat av ett mångårigt akademiskt arbete innefattande en genomgång av Sandbergs arkiv, omfattande 482 volymer. Läsaren kan botanisera bland de femhundra fotnoterna och vara tacksam över att någon annan gjort sammanställningen. Men boken är också en underhållande populärvetenskaplig historia »om Sveriges största medicinska konflikt och den märkvärdiga veterinären som skapade den«.

Boken har den idéhistoriska utgångspunkten att försöka förstå hur idén om att kalvbräss kan bota cancer uppstod, från veterinären i Aneby som 1950 testade ett inälvspreparat på en cancersjuk ko till de mellan 50 000 och 150 000 personer som tog preparatet de kommande 40 åren. Genom boken blir detta mer förståeligt när Josephson belyser hur samtidens idéer, samhällsomvandlingar och konflikter kring klass och geografi skapar skådeplatsen för det långdragna drama som THX-konflikten utvecklas till. Men också det tidlösa: lidande människors sökande efter svar och lindring.

Historien om THX är både ett resultat av och en bidragande orsak till stora samhällsförändringar. Konflikten var en faktor i hur lagstiftning kring naturpreparat förändrades och ett slagträ i strider kring läkares handlingsutrymme. Men Josephson framför att Elis Sandberg också bidrog till utvecklingen av den palliativa vården. Trots oenighet kring det mesta som omgärdade THX var myndigheter, experter och patienter eniga på en punkt: »Sandbergs omhändertagande av svårt sjuka människor var strålande. Döende och kroniskt sjuka fick hos Elis Sandberg ett helt annat bemötande än inom den vanliga sjukvården. Han förmådde förmedla hopp och förtröstan där den konventionella sjukvården drog sig undan.« Jerzy Einhorn var så imponerad av Sandbergs bemötande att läkarkandidater skickades från Karolinska till Aneby för att auskultera. Insikten om bemötandets betydelse bidrog till utredningen »I livets slutskede« [2], som blev ett startskott för den palliativa vården.

Boken gör inte anspråk på att besvara huruvida THX fungerar (det säljs fortfarande tymusextrakt, framför allt i Tyskland). Sandberg själv var så övertygad om att han hade rätt att han, av människokärlek, inte kunde tänka sig att ge hjälpsökande placebo i kliniska studier. I boken framgår hur han konsekvent förkastade andras studier som inte kunde påvisa effekt. Josephson lyfter fram betydelsen av »disinterestedness« för en forskare; en viss distans för att undvika egen bias, beskrivet redan 1942 [3] av vetenskapssociologen Robert Merton, men lika viktigt i dag.

Josephsons bok ger, med THX-konflikten som motor, en allmänbildande redogörelse för vårdens utveckling under andra halvan av 1900-talet och en introduktion till några av de personer som bidrog till denna utveckling. Den belyser också hur konflikter i medicinens gränsland fortsätter att uppstå och hur de stängs. Slutligen är boken en hyllning av det goda patientmötet, speciellt i sjukvårdens gränsområden – där kan Elis Sandbergs bemötande vara en förebild.