Den brittiska kulturhistorikern Elinor Cleghorn sökte under ett antal år läkare för olika symtom, men avfärdades tills hon år 2009 drabbades av en perikardit och diagnostiserades med SLE. Förutom att hon fick en adekvat behandling, fick vreden över att inte bli tagen på allvar henne att söka sig till historien och undersöka hur sjuka kvinnor behandlats, från antiken till våra dagar. Resultatet blev boken »Sjuka kvinnor«.

Cleghorn skriver att medicinens och sjukdomarnas historia i lika hög grad är social och kulturell som vetenskaplig och att medicinen ständigt har integrerat socialt konstruerade könsuppdelningar.

Boken börjar med »Corpus Hippocraticum«, som tillskrivits Hippokrates, men som sannolikt författats av senare läkare. I denna skrift utgår man från att samtliga sjukdomar hos kvinnor härrör från deras fortplantningsorgan. Cleghorn visar hur denna idé förblev en ledstjärna inom medicinen ända till 1990, då »hysteri« slutligen avfördes som diagnos.

Att en sådan vanföreställning inte bara existerat utan varit en ledstjärna i medicinen i över tvåtusen år, och dessutom in i våra dagar, borde stämma till mer än en eftertanke. Hur självkritiska är vi i dag till vår verksamhet? Vilka vanföreställningar styr oss i dag?

Cleghorn beskriver hur männens makt över kvinnor varit genomgående inom medicinen från antiken och fram till i dag. Hennes perspektiv är den kvinnliga patientens. Medan medicinhistorien har fokuserat på medicinska landvinningar och på (manliga) läkares landvinningar, har förvånansvärt lite skrivits utifrån patientens perspektiv.

Cleghorn framhöll i en intervju 2022 att all information som presenteras i boken finns lätt tillgänglig, men att kvinnliga patienter ändå misstros av sjukvården. Boken blir därför en ögonöppnare.

Maja Bondestam, professor i idé- och lärdomshistoria, har skrivit ett omsorgsfullt efterord, där hon jämför Cleghorns perspektiv med den svenska medicinens historia och tillståndet i dag. Hon konstaterar att det faktum att sjukdomsdrabbade människor i allt större utsträckning höjer sina röster väcker hopp inför framtiden.

»Sjuka kvinnor« är en gedigen genomgång utifrån sjuka kvinnors perspektiv, där såväl den medicinska praktiken som maktförhållandena i sjukvården diskuteras. Den innehåller så många berättelser att den egentligen skulle kunna utgöra en hel serie böcker. Boken utgör en enastående sammanställning av information som bör läsas av alla med intresse för relationen mellan läkare och patient. Ibland lyser Cleghorns vrede igenom, och hon använder väl många adjektiv om vården och om illvilligt bemötande av kvinnor. Men detta är petitesser. Om man har det minsta intresse för patienters erfarenheter och för kvinnors hälsa är detta en guldgruva.