»Förnuftet – det är en liten såpbubbla som dansar ovanpå en vulkan av känslor«, yttrades det under en vårddebatt. Fredrik Svenaeus skulle sannolikt ha gett debattören rätt. I sin nya bok argumenterar han för att känslorna är den mest grundläggande företeelsen i vår vardagstillvaro, lika väl som rent evolutionärt. Han menar att känslorna orättmätigt har fått stå tillbaka till förmån för förnuftet.

I boken följer vi hela livets känslorepertoar, från dess utveckling under livsuppkomsten fram till dess betydelse i döendet, allt ur ett fenomenologiskt perspektiv och med inspiration från flera olika vetenskapsfält. Under resans gång resonerar Svenaeus bland annat om känslornas relation till medvetandet och tankarna, om den biologiska gradualismen (att medvetandet kan existera i olika grader hos olika arter) samt barnets känsloutveckling.

Svenaeus anför tre allvarliga men vanliga felslut. För det första tilldelas fenomenet att ha en kropp en stor betydelse. En isolerad själ utgör inte människans essens i sig; alla våra själsliga upplevelser är i stället fast knutna till kroppen. Själen som begrepp förlöjligas ofta helt oproblematiskt i samtida debatt, men i nästa andetag begås inte sällan det andra felslutet – att vi i stället är våra hjärnor. Svenaeus visar på hur detta bara är en semantisk förskjutning av samma felslut. »Du finns inte inne i din hjärna utan i omvärlden med hela din kropp.« Ett högst välbehövligt resonemang, inte bara för allmänheten och rubriksättare inom journalistkåren, utan även för många hjärnforskare. Det tredje felslutet handlar om att vi inte heller är datorer. Också här menar Svenaeus att man underskattat det faktum att datorer saknar kroppar och därför aldrig kommer att bli varse sin egen existens på samma sätt som människor. Diskussionen är viktig, eftersom vi utan en fenomenologisk förståelse för känslornas roll riskerar »att instrumentalisera mänskliga relationer, medikalisera mänsklig olycka och ytterst förvandla livet till ett vetenskapligt studieobjekt i stället för en känsla av mening och sammanhang«, skriver han.

Olika typer av gemensamma känsloyttringar i människans kultur berörs också: deras avarter, men även hur vi formas i relation till andra. Budskapet återkommer i flera kapitel: »Den sammanbindande relationskänslan behöver därför ges större utrymme i vår kultur i kontrast till den omhuldande självständigheten.«

Svenaeus resonerar vidare kring hur sjukdomens känslor skapar ett främlingskap gentemot vår kropp och våra vardagliga känslor. Vi är inte längre »hemmastadda« i kroppen. Eftersom det blir värre när den hemlösa känslan förblir obegriplig behöver primärvården bättre förutsättningar för att arbeta med plågsamma känslor, argumenterar han. Att etablera en livsmening lyfts fram som avgörande för att återfinna en hemmastaddhet i världen. Hur ska man då finna mening? »Att göra något som är viktigt väl« räcker gott, menar Svenaeus.

Här framförs också kritik mot psykiatrins fokusering på kriterier för att ställa diagnos. Svenaeus menar att distinktionen mellan ett medicinskt och ett psykologiskt problem är essentiell för att demarkera sjukvårdens uppdrag samt bäst hjälpa den lidande. Det alltmer populära begreppet »funktionsvariation« kritiseras också, eftersom allas vår funktion varierar i olika grad utan att variationen för den skull måste kläs i diagnostiska termer. En »nedsättning« kan mycket väl vara i behov av sjukvårdens resurser, men för en »variation« är det inte lika självklart.

Känslornas och tankarnas filosofi är ständigt aktuell för hela vår kår. Svenaeus bok är därför läsvärd för samtliga specialiteter, även om man tillhör den tradition som tycker att såpbubblor kan stå emot vulkanutbrott.