Barn är inte »små vuxna«. Barnsjukvård är både en åldersspecialitet och en organspecialitet som kräver stor lyhördhet och specifikt kunnande. Barns hälsa är inte bara relaterad till hälso- och sjukvård. Den är också beroende av familjens levnadsförhållanden. Detta, och mycket mer, illustreras väl i boken med den träffsäkra titeln »Ett enastående sekel i barnens tjänst« som Sydsvenska pediatriska föreningen gav ut till sitt 100-årsjubilem tidigare i år.

I boken redovisas kortfattat kunskapsutvecklingen, originella individuella insatser, framgångsrika behandlingar, synen på barns behov samt utvecklingen lokal- och personalmässigt vid flertalet, men inte alla, barnkliniker i södra Sverige. Anamnes och klinisk undersökning är än så länge centrala, men olika laboratorieundersökningar har förbättrats och AI-teknik har tillkommit. Den framtida vården kommer att förändras.

Barnhälsovetenskap, genetik, barnonkologi, barnkardiologi, barnendokrinologi, barnneurologi och barnreumatologi – områden där man haft begåvade och handlingskraftiga manliga och kvinnliga ledare, vilket lett till framträdande positioner i utvecklingen både nationellt och internationellt – har med rätta fått egna mycket läsvärda avsnitt i boken.

Sjukdomspanoramat har förändrats till följd av förbättrade sociala förhållanden, förebyggande insatser som vaccinationer, livsstilsförändringar och effektivare tidig diagnostik och behandling, och dödligheten har minskat avsevärt även bland för tidigt födda. Inom andra områden, som psykisk ohälsa och övervikt, ses en ökad förekomst, något som kanske kunde ha analyserats mer.

Mycket har blivit bättre, men en del blev fel. Vi påminns om Neurosedynkatastrofen med barn skadade i embryogenesen, ett ökat antal fall av spädbarnsdöd till följd av rekommenderad sömn i magläge, psykoterapi mot nattenures, onödiga tonsill- och adenektomier m m.

Klinikcheferna har styrt utvecklingen, och klinikerna har fått litet olika profil. Politikernas roll, budget och tidvis ansträngda relationer till andra specialister diskuteras bara marginellt – det är ju en jubileumsbok. Föräldramedverkan, när de så småningom blev insläppta på klinikerna, uppfattas som mycket positiv – en sådan är ju numera självklar även på neonatalavdelningarna. En utgångspunkt i vården är att tro på vårdnadshavare. Att överläkare Per Selander i Malmö var den förste som uppmärksammade att även föräldrar kan misshandla sina barn nämns i förbigående. Det kunde ha lyfts fram tydligare.

Förutom hälsovård och sjukvård har man bedrivit omfattande undervisning av barn, föräldrar och personal, och forskning har resulterat i ett stort antal disputationer.

Med många författare är boken naturligtvis ojämn, men den är lättläst och på ett sätt också viktig. Den återger väl vad enskilda individer med barnperspektiv, optimism och kunnande tillsammans med duktiga medarbetare med adekvata resurser har utfört. Det gäller förhoppningsvis även i fortsättningen. Det avslutande avsnittet väcker dock tankar – ska framtidens barnläkare vara kliniker eller tekniker? Kanske både och?

Boken handlar om barnkliniker i södra Sverige. Den som vill få en inblick i den tidiga utvecklingen av barnsjukvården i norr rekommenderas ta del av Rolf Kostmanns mycket tänkvärda och underhållande »Regementsbarnläkaren«. Kostmann arbetade halvtid som regementsläkare och halvtid som barnläkare i Norrbotten, 1942–1952. Samtidigt kartlade han ärftlig agranulocytos, en tidigare okänd unik sjukdom i Norrbotten vilket ledde fram till disputation 1956.