»Västerbottningar är också människor – fast inte så länge«. Det var utgångspunkten för flera stora och framgångsrika folkhälsoprojekt i mitten av 1980-talet som beskrivs i storfiskaren, kardiologen och professorn Kurt Bomans memoarer.

Västerbotten hade nämligen 20 procent högre dödlighet i hjärtinfarkt än riket i övrigt, och Norsjö 20 procent högre än Västerbotten. Tidigare hade hjärtinfarkt varit en ovanlig diagnos, och därför förmodade man att livsstilsfaktorer var viktiga. De hårt arbetande Norsjöborna hade tidigare brutit mark och huggit skog på 6 000 kcal per dag (motsvarande ett Vasalopp). Nu fortsatte man sin diet med fett baconfläsk, man rökte som skorstenar och rörde sig inte i onödan på fritiden. Därför satsade föreningar, näringsliv och kommun brett på att påverka livsstilsfaktorer, vilket väckte ett enormt motstånd från vissa medicinmän. Men Kurt Bomans poäng var att man inte kan medicinera bort stora folkhälsoproblem. Redan inom några år sjönk hjärtdödligheten i Norsjö och är nu som riket i övrigt. Man startade i Västerbotten också stora projekt, som Monica-studien, folkhälsoundersökningar och en biobank, bland de första i sitt slag, som kommersiella krafter försökte slå mynt av, och styrelsen kickade forskarna, vilket gjorde att man inte kunde utnyttja de unika undersökningarnas fulla potential.

Kurts båda föräldrar var dövstumma. Men han och hans båda hörande syskon upplevde märkligt nog inte några kommunikationsproblem inom familjen. Tvärtom. Han tog dock mycket illa vid sig av när andra drev gäck med föräldrarna. Han skriver också att moderns manodepressivitet utvecklade hans etos och patos, och han lutade åt psykiatrin, men det blev så småningom kardiologi, som bokens titel antyder.

Folkskola och realskola gav möjlighet för en fattig pojk från Kalvträsk att läsa vidare vid läroverket. Han tillhörde en av de första kullarna som utbildades i Umeå, med till en början blandade känslor. Men det rådde en pionjäranda i Umeå, och han länkades in forskningen och skrev om digitalis, den då dominerande hjärtmedicinen, som förskrevs till övermått: digitalisförgiftning var en av de vanligare diagnoserna på medicinklinikerna. I dag är medicinerna både effektivare och farligare, så medicinöverdoseringar håller fortfarande en toppnotering som inläggningsdiagnos.

Kurt Boman ägnade sig sedan åt olika digitaliseringsprojekt, med fokus på telemedicin, och döljer i boken inte sin irritation över orsakerna att flera torpederades av mer än en modern läkares brist på helhetssyn. Man får dock inte glömma att resultaten över lag aldrig varit så bra som i dag, men tyvärr inte heller frustrationen och missnöjet hos kollegorna. Det har ju aldrig funnits så många läkare och sköterskor som i dag som ägnar sig åt att dokumentera sin dokumentation.

Speciellt intressant är beskrivningen hur han och flera andra entusiaster byggde upp en framgångsrik forskningsenhet vid Skellefteå lasarett, vars förhållande till Umeå universitet ibland för tanken till rivaliteten mellan Skellefteå AIK och Björklöven.

Ett litet fel livar upp en recensent, nämligen citatet av riksdagens tidigare doyenne Barbro Westerholm (L), salig i åminnelse, som myntade begreppet »årsrik«, inte »åldersrik«. En annan principiell anmärkning är att det borde finnas någon EU-lag på att alla böcker måste ha register, speciellt memoarer.

Det är en personlig och välskriven bok som speglar en minnesvärd epok i svensk medicin, lite av en västerbottnisk fortsättning av »The youngest science« [1].