Kariesforskningen på patienter med kognitiv nedsättning på Vipeholms sjukhus i Lund i början av 1950-talet var en av de första dokumenterade etiska forskningsskandalerna i Sverige. Trots framväxten av etiska regelverk och lagstiftning samt en ökad diskussion om ämnet har åtskilliga nya skandaler avslöjats, med Macchiariniaffären som kanske den värsta. Uppenbarligen krävs ökad medvetenhet och vaksamhet rörande forskningsetiska frågor, även i den akademiska världen.

En utmärkt översikt i ämnet har nu skrivits av professorn i pedagogik Niclas Månsson och docenten i miljöteknik Lena Johansson Westholm, båda med bred erfarenhet inom fältet. Underlaget bygger på en kurs i forskningsetik, redigerat till en kondenserad handbok på 120 sidor, med en väldisponerad referenslista för vidare fördjupning. Boken avhandlar forskningsetik generellt, således även inom samhällsvetenskaperna, humaniora, naturvetenskap och teknik, men har en viss tonvikt på medicin.

Som författarna så klokt framhåller i förordet är forskningsetikens yttersta uppgift att skydda forskningspersonerna, men också »forskningen och forskarsamhället samt samhället som sådant«.

Boken beskriver utförligt hur regelverken växte fram, med start i Nürnbergkodexen 1947, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948, Helsingforsdeklarationen 1964 med flera och olika regelverk, till exempel hos de medicinska vetenskapliga tidskrifterna. Sverige är ett av få länder som har lagstiftat om forskningsetik (2003, med senare tillägg). Efter Macchiariniskandalen har som bekant omfattande förändringar gjorts av etikprövningen, både lagmässigt och myndighetsmässigt. Jag tillhör dock kritikerna, som menar att denna »juridifiering« och byråkratisering i många stycken har tappat just det etiska perspektivet. Att ha följt alla förordningar garanterar inte god forskningsetik, vilket flera aktuella exempel i boken illustrerar. En väsentlig förutsättning är att förstå vad etik handlar om.

Den frågan introduceras också i ett kort kapitel om grunderna för etik och moral och några av de grundläggande etiska områdena. Bland annat förtydligas begreppen moral (latinets »mores«) respektive etik (grekiskans »ethos«), där moral kan sägas stå för uppfattningar om rätt och fel som vi tillämpar, medan etik rör våra teoretiska reflektioner över moral och värderingar.

Boken ger också en konkret genomgång av den forskningsetiska prövningen, med lagstiftningen och funktionerna hos Etikprövningsmyndigheten (EPM) och Överklagandenämnden för etikprövning (Önep). Många goda råd ges, inte minst för den som avser att skriva en EPM-ansökan.

Den likaså svåruttalade myndigheten Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (Npof) instiftades 2019, som en följd av lagen om god forskningssed. Boken reder förtjänstfullt ut Npofs uppdrag med flera exempel. Lite paradoxalt föreskriver dock inte lagen vad god forskningssed är, utan i stället vad den inte är, nämligen fabricering, förfalskning eller plagiering. Självklart skapar detta tolkningsproblem och gråzoner, även om de mer flagranta fallen är uppenbara.

Författarna diskuterar även den viktiga frågan om god publiceringsetik, vilken ofta tenderar att hamna i skymundan. Alla som publicerar forskningsresultat har nytta av att läsa avsnittet och begrunda en del basala förhållningsregler.

I samma kloka anda diskuteras också forskarhandledning, med tonvikt på doktorandsituationen, men också relationerna i stort i den akademiska sfären. Tyvärr räcker det ju inte alltid med vanlig hyfs.

Självklart är forskare i olika stadier en given målgrupp för boken, men alla som kommer i kontakt med och hanterar forskningsresultat har stor nytta av den, även inom grundutbildningar. Läs och begrunda boken – en god etisk handling!