Sven Andréasson, vetenskapligt råd vid Socialstyrelsen, släpper i dagarna en bok om alkohol. Andréasson har de senaste veckorna varit i centrum för debatten om Socialstyrelsens nya riktlinjer kring alkohol. Han är professor emeritus vid Karolinska institutet och har sin bas på mottagningen Riddargatan 1, där man sedan starten 2011 stått för ett nytänkande kring hur vården kan organiseras för dem som upplever problem med sitt drickande. I boken har han utvecklat sina tankar kring behovet av en omvälvning av den vård som erbjuds i dag. Budskapet är att vården behöver förändras i grunden.
Andréasson ömmar för den stora majoriteten av dem som upplever att de har problem med alkoholen: de som inte har ett uttalat alkoholberoende, utan lindriga eller måttliga problem av sitt drickande. Bokens upplägg är skräddarsytt för dem inom vården som regelbundet möter patienter som upplever problem med sitt drickande, patienter som i dagens läge sällan tar upp detta spontant. Målgruppen blir exempelvis de allra flesta läkare, och för en allmänläkare hamnar boken mitt i prick.
Andréasson är fast förankrad i modern alkoholforskning och redogör för de senaste årens nya rön. Det är förvånansvärt mycket ny forskning och många viktiga studier från det senaste decenniet. Mediedebatten kring Socialstyrelsens nya riktlinjer visar att denna nya alkoholforskning inte nått ut. Här finns en utmärkt sammanfattning av aktuell forskning, dels för personer inom hälso- och sjukvård och socialtjänst, men också för andra intresserade. Språket är enkelt och boken lättläst.
Utgångspunkten är det personcentrerade samtalet, och boken redogör även för kundundersökningar – hur vill de som upplever problem med sitt drickande att vården ska utformas? Andréasson har utformat en svidande kritik av dagens insatser inom hälso- och sjukvård och socialtjänst, delvis i form av rätt dråpliga beskrivningar av dagens vårdmiljöer.
Boken ger en ny syn på mycket. Några exempel på detta: äldre är en viktig målgrupp; erbjud anonym behandling; fokusera på kontrollerat drickande i stället för helnykterhet; alla personer är olika = pröva dig friskt fram i behandlingen; diagnossättande kan innebära en rad negativa konsekvenser; minst tre evidensbaserade metoder förekommer inte alls eller ytterst sparsamt inom vården; personcentrerad behandling är fortfarande en ny tanke inom beroendevården; återupprätta socialläkarna; ifrågasätt att måttligt drickande har positiva hälsoeffekter; hjärnskador är ofta reversibla om konsumtionen minskar; alkoholberoende har oftast en god långtidsprognos och självläker.
Boken avslutas med tio sidor som läsaren själv kan använda för att reflektera kring sina alkoholvanor. En och annan av oss har väl någon gång funderat över om man dricker för mycket.
Mycket finns alltså med, men jag kan sakna en diskussion kring blandbruk av alkohol och narkotika. Efter ett besök i USA nyligen undrar jag om inte detta är ett stort hot runt hörnet, eller kanske ett stort problem som vi redan har. En annan reflexion är att Andréasson använder en annan definition av riskbruk än den som Socialstyrelsen gick ut med i september, vilken kan vålla en viss förvirring.
Sammanfattningsvis en uppfriskande och nyttig bok som ligger rätt i tiden. Läs, reflektera och diskutera!