Under första veckan i oktober översvämmas vi med information om varför Nobelpristagare får sina pris. Det är en gedigen och omfattande information, som vi tar för given. I år var dessutom pristagarnas arbete högaktuellt, helt i enlighet med Alfred Nobels testamente.
Men varför får man inte Nobelpris? Det finns ju ansenlig spetsforskning, inte minst inom medicinen, som inte belönas. En som har ställt den frågan är Nils Hansson, medicinhistoriker och docent vid Heinrich Heine-universitetet i Düsseldorf. Nils Hansson, som började sin verksamhet vid Lunds universitet, har lagom till årets kungörande av Nobelpriset kommit ut med boken »Wie man keinen Nobelpreis gewinnt« (Hur man inte får Nobelpris). Bakom boken ligger tio års omfattande forskningsarbete, med genomgång av arkivmaterial, intervjuer och studiebesök på ett stort antal universitet, från Leiden och Cambridge till McGill i Montreal och Sapienza i Rom, för att nämna några.
Hansson kommer fram till fem huvudsakliga orsaker till att prominenta forskare inte fått priset:
- Tusenkonstnärer är chanslösa. Man får inte vara verksam inom för många forskningsområden. Ett exempel var den tyske kirurgen Sauerbruch, som nominerades över 60 gånger efter att ha utvecklat bröstkorgskirurgi och ledproteser. En enda spektakulär upptäckt väger alltså tyngre än en imponerade balansräkning.
- Gå inte på upptrampade stigar. Hansson citerar ishockeylegenden Wayne Gretzky: »Åk dit pucken kommer att vara – inte där den varit.« I mitten av förra seklet kom många nomineringar för framsteg inom hjärtkirurgin, som utvecklingen av hjärt–lungmaskinen och bypasskirurgin, men det var svårt att ta fram enskilda forskare som var mer briljanta än andra.
- Visionärer lyckas inte. Läkaren Themistocles Gluck konstruerade redan i slutet av 1800-talet konstgjorda leder, men det dröjde åtskilliga decennier innan de kom i bruk. Stockholmsläkaren Gustaf Zander nominerades i början av 1900-talet för sin idé att införa gym i omfattande skala. Båda var långt före sin tid och vann inte priskommitténs gillande.
- Kontroversiella kandidater blir lottlösa. Den excentriske österrikiske fysiologen Eugen Steinach trodde att vasektomi skulle bromsa åldrandet hos män. Trots att berömdheter som Sigmund Freud och William Butler Yeats följde hans råd, föll upprepade nomineringar inte i god jord.
- Upptäckten har passerat »bäst före-datum«. Under Nobelprisets första år nominerades Rudolf Virchow med motiveringen att ingen läkare hade betytt mer för medicinens utveckling sedan Hippokrates. Nobelkommittén ville hellre betona forskning som bedrivits under det nya seklet (1900-talet), och Virchow blev utan pris.
Förutom dessa fem kategorier finns ytterligare bidragande orsaker:
- Kvinnor är underrepresenterade. Män gynnas.
- Forskare i Europa och USA är överrepresenterade.
- Forskare inom vissa specialiteter, främst kirurgi, ortopedi, odontologi och anestesiologi, är kraftigt underrepresenterade – liksom, tillägger Hansson, forskare inom medicinens historia.
- Nätverk spelar stor roll. Ofta har en pristagare arbetat med en annan Nobelpristagare.
Nils Hanssons bok är fyndig genom att den vänder på frågan om varför forskare får sina pris. Den förmedlar också en omfattande och pedagogiskt framställd historia av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Därtill bygger den på en omfattande forskning.
Det borde finnas en hel del material kvar för ytterligare publikationer om Nobelpriset – både om dem som verkligen fått priset och om dem som blivit utan. Det vi ser nu ter sig som toppen av isberget – dock en mycket lättillgänglig topp. Jag skulle varmt rekommendera en svensk översättning!
