Att Anders Tegnell var statsepidemiolog och Folkhälsomyndighetens (FHM) främsta ansikte utåt under covidpandemin lär inte många svenskar ha missat. Inte heller hans lugna och sakliga framtoning på de dagliga presskonferenserna, trots ofta hotfulla angrepp i pressen både från anhängare av totalitär nedstängningpolitik och senare av vaccinationsmotståndare. Vid presskonferenserna fick vi höra slutsatserna av vad han och FHM hade kommit fram till. Men hur resonerade han och FHM för att komma fram till den »svenska linjen«, som byggde på frivillighet, få förbud och än färre nedstängningar? I hans nyutkomna självbiografiska bok finns en hel del av svaren.

Före pandemin fanns en överenskommelse mellan länderna i EU om vad man borde göra vid en pandemi. I Sverige var det FHM:s uppgift att föreslå åtgärder. Man tog helt enkelt fram en pärm med vad man kommit överens om och följde detta. Tegnell och FHM försökte få till stånd en gemensam strategi i EU och särskilt i Norden, men snart lade sig politikerna i och beslöt om olika mer eller mindre drakoniska åtgärder, och olika länder drog åt var sitt håll. Tegnell beskriver att det fanns två underliggande ideologier som styrde handlandet: »mitigation« (= ungefär anpassning) och »lockdown« (nedstängning). Det förra bygger på antagandet att viruset inte kan utrotas, utan att vi måste leva med viruset och göra det bästa möjliga av situationen. Detta synsätt har vetenskapligt stöd. Det andra antagandet innebär att viruset kan utrotas. Detta saknar vetenskapligt stöd. Beklagligtvis ledde skolstängningar och stängda gränser till förödande effekter, inte bara på ekonomi och handel, utan också på folkhälsan. Men även i Sverige fanns problem. Det främsta, som Tegnell diskuterar, var äldreomsorgen, och särskilt de som bodde på Säbo.

Anders Tegnells berättelse följer pandemiförloppet, med ett före och efter. Formen är ett vardagligt talspråk, som borde vara enkelt att följa, även för läsare som inte sysslar med sjukvård. Ibland undrar jag om den är för lätt. Stilen är mycket personlig. Han presenterar många av de komplexa situationer och svåra avvägningar som han och FHM gjorde, också de diskussioner han hade med kollegor och politiker i andra länder. Jag försöker göra egna markeringar för att sedan gå tillbaka och reflektera över hur jag skulle ha agerat i en given situation.

Från ett medicinhistoriskt perspektiv vet vi hur tidigare pandemier har uppträtt. Såvitt jag förstår byggde de planer som fanns före pandemin på historiska erfarenheter. Däremot verkar de politiker och experter som krävde hårdare tag ha anmärkningsvärda brister i sådana historiska insikter. När det gäller vaccinationsmotståndarna verkar bristen på historiska kunskaper vara uppenbar.

I dag är det internationella intresset stort för den linje man följde i Sverige, som i efterhand framstår som ett av de länder i Europa som klarade sig bäst genom pandemin, och detta genom frivillighet och ett minimum av restriktioner. Från att ha varit internationellt ifrågasatt har Sveriges strategi blivit något man vill lära av.

Boken avslutas med frågan vad som bör göras nu. Tegnell menar att vi bör göra en grundlig utvärdering av hur vi hanterade pandemin, som vi verkar vilja glömma, men också lyfta fram den större frågan om nya epidemier och pandemier. Frågar är inte om de kommer, utan när.

Boken bör läsas av alla i sjukvården och äldreomsorgen, men också av ansvariga politiker och tjänstemän utan egen vårderfarenhet. Förhoppningsvis kan den också leda till en mer kritisk attityd till högljudda grupper som, utan vetenskapligt stöd, propagerade för drakoniska nedstängningar och senare mot vaccinationer. Framför allt bör vi ta Anders Tegnells vädjan om att med erfarenheterna från covid-19 förbereda oss inför nästa pandemi på största allvar.