Från 1960-talet fram till millennieskiftet fick den svenska läkemedelsindustrin fram ett flertal världsberömda läkemedel, som Bricanyl, Felodipin, Losec, Nicorette, Seloken, Symbicort och Xalatan. Apotekarsocietetens antologi samlar på 281 sidor 31 olika bidrag från betydelsefulla forskare som i en sällan skådad ansamling av farmakologisk kompetens blickar tillbaka på guldårens framgångar. Till författarna hör förutom redaktörerna och apotekarna Ola Flink och Anders Cronlund, f d vetenskaplig sekreterare på Apotekarsocieteten, även Stig Aurell, f d vd Astra Läkemedel. För förordet står Thomas Lönngren, f d chef för European Medicines Agency, EMA.
Läsaren lär sig, under förutsättning att hen står ut med en homeopatisk dos manligt dominerad självförsjunkenhet, en del användbara kunskaper från läkemedelsindustrins början till millennieskiftet. Till exempel får vi läsa att de svenska apoteken fram till 1914 hade haft ensamrätt till all läkemedelstillverkning, innan denna avskaffades och ett stort antal företag som Astra, Ferring och Hässle grundades. Snabbt konkurrerades apotekstillverkningen ut då industrin, till skillnad från apoteken (som hade lagstadgad skyldighet att tillverka samtliga läkemedel), hade storskaliga resurser och möjlighet att välja ut de mest lönsamma forskningsprojekten. Här ställer sig den uppmärksamma läsaren frågan om dagens sjukvård kan lära sig något av historien.
Den nygrundade läkemedelsindustrins ansträngningar ledde till ett antal internationellt uppmärksammade framgångar, inte minst Ulf von Eulers Nobelpris för noradrenalin 1970. Dessvärre för läkemedelsindustrin ökade under 1900-talets andra hälft de finansiella kraven för utveckling av nya preparat enormt. Ökade krav på dokumentation ledde till ökning av den genomsnittliga kostnaden för en nyutveckling från 10 miljoner US-dollar på 1960-talet till flera miljarder drygt 40 år senare. Till detta kom EU-lagstiftning 1995 och besparingskrav med generikaanvändning inom sjukvården, vilket enligt antologin än i dag har konsekvenser: exempelvis minskar incitamenten för företag att utveckla moderna antibiotika då dessa förmodligen skulle reserveras för användning vid infektioner med multiresistenta mikroorganismer och således inte generera tillräckliga intäkter för att motivera investeringar.
Ändå fortsätter framgångarna: vi lär oss att kemisten Lars Carlsson på Ferring 1961 lyckades syntetisera de två oligopeptiderna oxytocin och vasopressin – världens första industriella peptidsyntes. I början på 1980-talet kunde Enar Carlsson och medarbetare på världskongressen i gastroenterologi i Stockholm presentera revolutionerande forskningsresultat: 25 av 26 patienter med magsår hade blivit symtomfria efter fyra veckors oral behandling med den nyutvecklade substansen omeprazol. Fram till 1997 hade Losec blivit världens mest lönsamma läkemedel med en årlig försäljning om 6 miljarder US dollar. Under några år tillhörde Losec Sveriges viktigaste exportprodukter. En annan svensk produkt, Seloken ZOC, blev 2007 världens mest sålda betablockerare.
Tyvärr missar boken en chans att lyfta blicken framåt: vad mer kan sjukvården i dag lära sig av läkemedelsindustrins guldålder? Den samlade erfarenheten och kompetensen i boken hade gärna fått komma till tals om dagens utmaningar, såsom globaliseringseffekter i läkemedelsproduktionen, läkemedelsindustrins bidrag till antibiotikaresistens och klimatkrisen samt nya samarbeten i gränssnitt mellan samhälls- och vinstintressen – vilket inte är bokens uppdrag. Antologin är ändå en spännande och rekommenderad läsning och lämpar sig för den nyfikna medicinhistoriska läsaren med eller utan farmakologiska kunskaper.
