Går effekterna av kollektiv traumatisering i arv? Med utgångspunkt från sin egen släkthistoria utforskar distriktsläkaren Klaus Stein detta. Stein, som är verksam i Arvika, föddes 1967 i Köln. När hans egen förankring i sig själv sviktar efter en extrem arbetsbörda, tvingas han granska sin släkthistoria. Resultatet har blivit boken »Det vi aldrig talade om«.

Steins morfar var barnläkare i Danzig, nuvarande Gdańsk, där han hade sina rötter och där han stannade under andra världskriget. Men bokens egentliga huvudperson är mormodern Hilda. Båda var emot nazismen. Medan morfadern hanterade detta genom att hängivet ägna all tid åt sina patienter och sin alltmer extrema katolska religiositet, tvingades mormodern göra allt för att hålla ihop familjen med de sju barnen och bokstavligen rädda den undan både nazisterna och senare Röda armén. Morfadern styrde familjen med både fysiskt och psykiskt våld.

Efter krigsslutet fördrevs familjen från Danzig och hamnade i Köln, där mormodern lämnade sin tyranniske man och inledde en politisk karriär, men motarbetades av gamla nazister som gjorde en ny karriär i den nya Förbundsrepubliken. Ingen i Steins släkt talade någonsin om mormodern. Varför? Denna fråga var en utgångspunkt för Steins bok.

Stein beskriver hur »glömska« blev en ideologi under efterkrigstiden. En glömska, eller snarare förträngning, som försvårade personlig förankring för de yngre generationerna och som ledde till svårigheter att knyta an till andra människor. Stein beskriver sekundär traumatisering, som kan drabba individer i nära relationer till traumatiserade människor, även utan att de själva varit med om det utlösande traumat. Som exempel nämner han hur vårdpersonal som tagit hand om patienter med PTSD drabbas. Flera studier talar för att sekundär traumatisering även kan överföras från föräldrar till barn, också när föräldrarna själva inte har symtom på PTSD.

Stein får svar på några av de frågor han ställer sig om sin släkt, även om det alltid »kommer att finnas vita sidor i mormors biografi«. Men ur detta föds en ny, större fråga, som tyska barn och barnbarn ställer till sina släktingar: »Hur kunde ni bara tro på allt detta? Och varför kunde ni inte medge att ni hade fel när allt redan hade hänt?«

Stein följer spåren av sin familj. Men i själva verket skildrar han samhällets historia och dess kollektiva trauman genom två världskrig och, inte minst, under perioden efter det andra världskriget. Han betonar att den förståelse han fått mest kommer från möten och samtal med människor, snarare än forskning i olika arkiv. Boken innehåller utförliga målningar av både miljöer och människor, som gör berättelsen lätt att ta in. Han resonerar kring aktuell forskning på området. Han uttrycker uppbragthet över de politiker som sopade historien under mattan och som skyddade krigsförbrytare i Förbundsrepubliken.

Boken är välskriven och läsvärd. Om jag ska komma med någon kritik, hade en noggrannare korrekturläsning varit en fördel. Men detta är en petitess. Boken är ett viktigt bidrag till vår nutidshistoria.

Boken fokuserar på Tyskland. Men efter att ha läst den kvarstår en fråga: Hur vanlig är sekundär traumatisering bland de människor vi möter i vår vardag och inte minst bland våra patienter? Om detta borde vi tala.