I norra Europa har det i land efter land skett en omvärdering av hur vården bäst hjälper barn och unga med könsdysfori. Tidigare var bemötandet i regel rent affirmerande, där den upplevda identiteten inte ifrågasattes eller ens problematiserades. När det nu blivit uppenbart hur svagt det vetenskapliga stödet varit för att medicinsk transition i unga år i längden leder till minskat psykiskt lidande, har transvården blivit mer försiktig. I stället för affirmation är rådet nu att »bekräfta utan att befästa«, och det avråds från hormoner eller kirurgi före vuxen ålder.

Eftersom samma omsvängning nyligen setts även i Finland och Storbritannien hade den säkert skett i Sverige så småningom, men det är rätt uppenbart att avslöjanden i SVT:s »Uppdrag granskning« påskyndat vissa beslut vid Karolinska universitetssjukhuset och Socialstyrelsen. Carolina Jemsby och Karin Mattisson, som stod bakom dokumentären »Tranståget och tonårsflickorna« år 2019 och två uppföljande program, skildrar i sin nyutkomna bok »Ånger« hur vården misslyckats med att hantera ett enormt snabbt ökande antal patienter.

Det så kallade »holländska protokollet«, där ett fåtal barn med helt klassisk transsexualism, men utan andra psykiska problem, erbjöds pubertetsblockerare, könskonträra hormoner och kirurgi, applicerades även på en helt ny, snabbt växande patientgrupp där allvarlig psykisk samsjuklighet var mer regel än undantag. Förespråkarna var övertygade om att detta var den vård som räddar flest liv – ju tidigare desto bättre. De inom transvården som kände tveksamhet var ofta tysta, och de som ändå tog till orda fick föga gehör.

Förutom att beskriva svensk barntransvård följer boken ett antal personer som ångrat sin transition och de oåterkalleliga effekterna av hormoner och kirurgi. Flera av dem som skildras har vi tidigare mött i dokumentärfilmerna, däribland 10-åriga Leo, som ordinerades pubertetsblockerare bara dagar efter ett självmordsförsök. Leo blev sedan kvar på denna behandling i nästan fem år innan någon kom på att undersöka bentätheten. Då fick barnets skelettsmärtor en förklaring, men huruvida den tappade benmassan kan återhämtas är osäkert. När lex Maria-anmälan så småningom gjordes godtog Ivo sjukhusets förklaring att Socialstyrelsens då gällande kunskapsstöd inte hade riktlinjer för hur länge pubertetsblockad får pågå.

I boken skildras också hur svårt »ångrarna« har att få hjälp från vården: ingen vill ta ansvar för hormonbehandling vid detransition, och Socialstyrelsen ville inte ge en biologisk kvinna hennes kvinnliga juridiska kön åter med mindre än att hennes könsidentitet utreds på nytt.

Jemsby och Mattisson beskriver hur landets mottagningar för barn med könsdysfori har påfallande olika syn på vilken vård som bör ges. Enligt deras källor är KID-mottagningen i Stockholm fortsatt frikostig med hormonbehandling av barn, trots att nuvarande kunskapsstöd anger att det bara bör ske i undantagsfall.

Boken på drygt 200 lättlästa sidor rekommenderas för alla med något intresse i frågan, och den kräver inga förkunskaper, eller att man sett dokumentärfilmerna. De två första filmerna finns inte längre kvar på SVT Play, men den sista delen, »Transbarnen«, kan man se även under 2024.