För en tid sedan recenserade jag en annan bok i Läkartidningen (»Att välja väg«), som liksom den nu aktuella riktar sig till behandlare inom beroendevården, och nu liksom då kan jag konstatera vilken enastående utveckling som de terapeutiska behandlingsalternativen vid substansberoende genomgått utifrån mina 50 års erfarenhet av beroendevård.

Författarna till den aktuella boken presenterar olika strategier för att skapa allianser och motivera personer med substansberoende att genomgå behandling för sin problematik. För alliansbyggandet spelar motiverande samtal en viktig roll: en icke-konfrontativ samtalsform, där den enskildes önskan till förändring står i fokus och förstärks. Genomgående för boken är en multidisciplinär inställning. Även om den kanske inte främst riktar sig till medicinsk personal, lyfter den fram medicinska och biologiska aspekter på substansberoendet. En av författarna, Lotta Borg Skoglund, är psykiater och expert på neuropsykiatriska störningar, som ofta komplicerar tillvaron för personer med substansberoende.

Ett stort antal strukturerade och manualbaserade behandlingsformer berörs. Evidensstödet betonas med referenser till aktuella vetenskapliga studier. Som ett komplement till bokens faktainriktade framställning finns också som en röd tråd ett antal återkommande och kommenterande röster från anonymiserade personer med egna erfarenheter av substansberoende och kontakter med vården – röster som konkretiserar vad som hjälpt dem och vad som stjälpt dem. Bokens olika avsnitt följs av reflektionsfrågor, där läsaren uppmanas att återföra texten till personligt begrundande med utgångspunkt från sin egen kliniska vardag. Boken har ett distinkt och lättfattligt språk, även när den behandlar komplicerade sidor av substansberoende.

Boken tar upp olika aspekter av beroendevård. Bland annat berör den psykisk samsjuklighet och betonar vikten av att man i vården integrerar behandlingsinsatserna för personer med både beroendesjukdom och annan psykisk sjukdom. I det sammanhanget hänvisar man till det evidensstöd som finns för att samordnade insatser ger bättre behandlingsresultat än om personen i fråga behandlas separat för sin beroendeproblematik och för sin övriga psykiska störning. Tyvärr är det alltför vanligt att vårdinsatserna splittras mellan olika vårdgivare. Ett förskräckande och dessvärre fullt realistiskt exempel på ett sådant splittrat omhändertagande ges i kapitel 3. Birgitta är en 70-årig kvinna med alkoholberoende, en alkoholrelaterad demenssjukdom och ångest, och dessutom diabetes samt nedsatt fysisk rörlighet efter en höftledsskada. Trots att många aktörer är inblandade i hennes vård framstår den som både kaotisk och överbyråkratiserad, och inte bara det: den är direkt inhuman och oförmögen att svara mot hennes behov.

Då och då kan jag vid läsningen känna att det individcentrerade, icke-konfrontativa och bekräftande förhållningssätt som boken förespråkar gentemot personer med substansberoende samt dess betoning av samverkan mellan olika vårdgivare och närstående är en självklarhet, nästan så att författarna slår in öppna dörrar. Men så går jag tillbaka till mina egna erfarenheter av både tidigare och nuvarande beroendevård för att konstatera att det alltför ofta finns en stor diskrepans mellan alla de goda råd som boken förmedlar och hur det faktiskt ser ut inom beroendevården på många ställen. Det är således en mycket angelägen bok som författarna skrivit; den bör vara obligatorisk läsning för alla vårdgivare inom beroendevård, oavsett om man arbetar inom kommun/region eller i den privata sektorn.