För tjugo år sedan myntade en expertgrupp under ledning av Marie Åsberg termen »utmattningssyndrom«. Förhoppningen var att en kriteriediagnos skulle underlätta kunskapsutvecklingen kring stressrelaterad psykisk ohälsa. Man betraktade diagnosen som en preliminär konstruktion i avvaktan på det vetenskapliga underlag som senare skulle kunna validera diagnosen. Redan i Socialstyrelsens rapport från 2003 beskriver man patofysiologin som innefattande de »hormonella förändringarna under olika faser av sjukdomen, och […] neuropsykologiska och hjärnfysiologiska förändringar«.

I boken »Utmattningssyndrom« fungerar Marie Åsberg som redaktör för en stor författargrupp. Det är ingen antologi, utan boken är skriven i ett försök att nå konsensus i arbetsgruppen. Detta kan vara en nackdel då fler, även motsägelsefulla, perspektiv kan bidra till en ökad förståelse för svåravgränsade fenomen. Alla kapitel är lättlästa och välorganiserade men verkar ha olika huvudförfattare, och källhänvisningar hanteras med varierande noggrannhet. Långa stycken saknar referenser, och ibland hänvisas till avhandlingar samt icke publicerade data och dokument. Detta försvårar bedömningen av textens trovärdighet. För läsaren väcks frågan om vad som fått utrymme i boken, vad som strukits under processens gång och om det kohandlats med innehållet. Kapitlet om »Patofysiologi och biomarkörer« är problematiskt och blåser upp många »icke-fynd«. Motstridiga resultat och subgruppsanalyser ges stort utrymme, vilket riskerar att förvilla. Att genusperspektiv och socialkonstruktivistiska perspektiv i princip saknas helt, men att telomerlängd och hårkortisol (utan påvisat samband med utmattningssyndrom) får rubriker, är en diskutabel prioritering av textutrymmet.

Ett mål med boken är att ge mer stringenta riktlinjer för diagnostik av utmattningssyndrom. Man betonar både tyngden och varaktigheten av stressorer och symtom, med »kliniskt signifikant kognitiv funktionsnedsättning« som ett kardinalsymtom. Men hur detta ska värderas i praktiken är otydligt, då man också skriver att man inte ser kognitiv funktionsnedsättning mer än i låg grad på gruppnivå. Diagnosen riskerar också breddning genom förespråkandet av en dimensionell snarare än kategorisk klassifikation, samt införande av begreppet »riskfas« för utmattningssyndrom.

Mest matnyttigt är kapitlet om klinisk bedömning och handläggning samt en fördjupande del om kriteriebaserad diagnostik och hantering av psykisk samsjuklighet, som landar i betoningen av en omdömesgill sammanvägd bedömning. Försäkringsmedicin har ett eget kapitel som innehåller en tydlig moderering av det försäkringsmedicinska beslutsstödet från 2017, som man menar bör appliceras i särskilt allvarliga fall. Man rekommenderar att den första sjukskrivningsperioden ska vara högst 2 veckor för att undvika att »skapa en föreställning hos patienten om att det rör sig om ett tillstånd som kommer kräva lång tids sjukskrivning«, och om patienten inte är förbättrad efter 2–3 månader bör man ompröva diagnosen.

Diagnosen utmattningssyndrom är inte okontroversiell och har kritiserats. Bokens största brist är det lättsinniga bemötandet av denna kritik. Risken för medikalisering får en märklig inramning. Man beskriver att denna kritik lyfts för andra tillstånd som fetma, alkoholism, graviditet och menopaus men avfärdar det med att »det är svårt att se ett längre liv, nykterhet, friska barn eller minskade obehag av menopausen som annat än övervägande positivt«. Angående utmattningssyndromets validitet presenteras kriterier som används för att värdera psykiatriska diagnosers validitet – men hur väl dessa kriterier är uppfyllda vad gäller utmattningssyndrom lämnas till läsaren själv att avgöra. Undertecknad finner tyvärr frågan om diagnosens validitet obesvarad.