Renässansmänniskor – finns de fortfarande? – är den omedelbara känslan man får inför denna mastodontiska redovisning på nästan 400 sidor om insatserna av en av svensk invärtesmedicins stormän. Detta är en massiv genomgång av en av våra verkligt stora internationella stjärnors karriär. Chansen att i dag få namnge ett syndrom, en sjukdom eller en ny behandlingsmetod är liten, men för den äldre generation som recensenten (född 1942) representerar fanns framstående lärare, som satte namn på företeelser, att lära av och beundra.

Boken beskriver självfallet forskningsturerna fram till den makroglobulinemi som kommit att bära Waldenströms namn. Det började med porfyri och fortsatte med hjälp av den nya ultracentrifugen till beskrivningen av makroglobulinemi, Waldenstöms sjukdom. Waldenström fann och dokumenterade senare även karcinoidsyndromet. Kring Waldenström fylkades sedermera nästa generation av kardiologer, hematologer, reumatologer och metabola grundforskare, som framgångsrikt bidrog till att göra Malmö/Lund till ett Mekka för forskning under hans ledning.

Men Waldenström hann med så mycket mera under sitt yrkesaktiva liv, som utöver forskningsår på topprankade universitet i USA också omfattade ett internationellt nätverk av förstklassiga akademiker. Flera av forskarna i Waldenströms omgivning beskriver att hans kliniska utgångspunkt alltid var den enskilda patienten. »Det är av mina patienter som jag har lärt mig något«, brukade han säga, och konstaterade själv att de flesta av hans kliniska upptäckter faktiskt härstammade från observationer av enstaka eller väldigt få patienter.

Det kan vara svårt för en svensk läkare och forskare av i dag att förstå vidden av Waldenströms internationella nätverk. Bokens ena förord är skriven av amerikanen Robert Kyle, som genom »JW« entusiasmerades att viga sitt liv åt studier av monoklonala gammopatier. Bokens nästa förord är skrivet av den italienska forskaren Giampaolo Merlini, som beskriver hur han som ung forskare blir väl omhändertagen i Sverige och fascinerad av den forskning Waldenström representerade. Waldenström kände alla, hade arbetat med nobelpristagare som Tiselius och Svedberg och var en av Dag Hammarskjölds närmaste vänner. Han var även botaniker med djupa kunskaper i Linnés anda.

Boken är generöst illustrerad, inte bara med konventionella bilder av herrar i vit rock (som det ju var under denna epok) utan med figurer och tabeller som belyser själva forskningsresultaten. Och här finns desslikes pikanta anekdoter kring akademiska tillsättningsärenden och gängse intriger på hög nivå.

Frank Wollheim har gjort ett fantastiskt arbete. Som han själv skriver i sitt förord (det tredje!) inträffade covidpandemin när han började bearbeta sitt material, och därmed kan man väl tycka att något gott ändå kom av den pandemin. För dagens svenska läkare kan Waldenströms era synas avlägsen och boken ett monument över en svunnen epok. Men i USA är »JW« fortfarande ett levande namn, och där kommer sannolikt många av böckerna att hamna framgent.

Bokens sista sidor utgör ett författarindex med alfabetisk listning av medlemmarna i Waldenströms vetenskapliga värld. Det är på 13 tättskrivna sidor och speglar ett akademiskt internationellt nätverk av närmast ofattbar dimension.