»Hälsa« är ett begrepp som många vill krama ihjäl – vilken aktör vill inte dra nytta av begreppets starka valör? Christer Olofsson, allmänläkare i Malmö, har skrivit en bok som bland annat tar upp hälsobegreppet och hur hälso- och sjukvården kan hantera förändringar i synen på hälsa och ohälsa. Boken avser inte att ge praktiska råd om hur man uppnår bästa möjliga hälsa.

Boken är i första hand intressant för dem som arbetar i hälso- och sjukvården, och då framför allt läkare, men den kan också vara intressant för alla som är mer intresserade av hälso- och sjukvårdens aktuella utmaningar.

Tyngdpunkten i boken ligger i kampen mot sjukdomar. Boken ger en bred och kunnig översikt över ämnen som debatterats flitigt, exempelvis sjukdomsbegreppet, risken för medikalisering, kultursjukdomar, individens respektive hälso- och sjukvårdens ansvar, gränsdragningar för hälso- och sjukvården, religion och hälsa, komplementär medicin och etiska frågeställningar, för att nämna några ämnen i denna mycket breda bok. Det finns bland annat historiska återblickar alltifrån Moseböckerna. Bredden framgår även av antalet referenser (316 stycken). Boken är aktuell: den tar bland annat upp erfarenheter från coronapandemin.

Olofsson presenterar en välskriven och lättläst redovisning med balanserade synpunkter – sammanfattningsvis en nöjsam läsning för självreflexion kring viktiga frågor för hälso- och sjukvården.

Bokens styrka är inte beskrivningen av själva jaktbytet: hälsan. Som nästan alla utgår Olofsson från WHO:s klassiska definition: »ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, och inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning«. Han refererar kritiken mot ordet »fullständigt«, men diskuterar inte att Socialstyrelsen helt sonika har exkluderat ordet ur sin definition av hälsa och därmed skapat ett mer hanterligt begrepp. Det hade också varit intressant med en diskussion kring filosofen Thomas Schrammes argumentation [1] för att »complete« var menat som »komplett«, inte »fullständigt«, när WHO antog sin definition år 1948. WHO skulle då menat att alla tre dimensionerna – fysiskt, psykiskt och socialt – måste vara med för att hälsan ska vara komplett. Jag saknar också en redovisning av och diskussion kring mätmetoder av individens uppfattning om sin hälsa. I dag finns många väl validerade mätinstrument, alltifrån en enstaka fråga till utförliga enkäter. Olofsson resonerar kring hälsobegreppet på flera ställen i boken, men åtminstone jag lämnar den delen av läsandet mer förvirrad än jag började.