I boken »Normalitetens gränser« vill författarna visa hur psykiatriska diagnoser både speglar och påverkar en samhällsutveckling. De har en bredare ansats än bara de diagnoser som tagits med i klassifikationssystemen. Här diskuteras också populärvetenskapliga diagnoser och självvalda benämningar, exempelvis »högkänslig personlighet«. De illustrerar vidare hur vissa diagnoser omformas under kulturell påverkan, exempelvis narcissistisk personlighetsstörning, psykopati och neurodiversitet. Gränsen mellan psykiatrin och vardagslivet blir allt tunnare, menar författarna.

Boken vill visa att diagnoser aldrig uppstår frikopplade från det omgivande samhället. Författarna sammanfattar med att »diagnoser och diagnosticering [handlar] om en kontinuerlig historisk kamp mellan disciplinära fält, grupper och teoretiska inriktningar, samt sociala, ekonomiska och politiska intressen«. De karaktäriserar denna helt uppenbart polariserade arena. Den biologiska psykiatrin kontrasteras mot de sociologiska vetenskapernas tolkning av samma fenomen, dock utan att förlora i neutralitet.

Efter ett sammanfattande urval av samhällsvetenskapernas teoretiker inom området är utgångspunkten för texten 1950-talet, och därifrån lotsas vi fram till nutiden. Boken är orienterande snarare än djuplodande. Flera fenomen som skulle ha kunnat utgöra egna böcker berörs kortfattat: turerna kring DSM-III, medikaliseringen av ofokuserade och rastlösa barn, motståndet mot homosexualitet som diagnos i kontrast till hur könsdysfori nu propageras som diagnos, depressionens expansiva roll som förklaringsmodell för allt mer ospecifikt lidande. Det blir också nedslag kring utmattningssyndrom, ortorexi och internetberoende. ADHD (och DAMP) ges extra utrymme på flera ställen i boken. Författarna tar även upp avdiagnostisering1 och några olika brukarrörelser.

»Antipsykiater« är bland de värsta epiteten man kan klistra på en psykiater i dag. Ändå verkar det vara få som vet vad beteckningen har för historia. Johansson och Herz ger oss en exposé. Portalfigurerna var allt annat än en homogen grupp med samma agenda. Michel Foucault (1926–1984) hade ett historiskt och maktanalytiskt fokus. Erving Goffman (1922–1982) kritiserade i stället de samtida asylerna. Franco Basaglia (1924–1980) opponerade sig mot de horribla förhållandena på mentalsjukhus i Italien. David Cooper (1931–1986) framförde en romantiserad bild av psykosen och utvecklade en generell samhällskritik där han förordade en nedbrytning av familjen, friare sexualitet och experiment med droger. Han lierade sig med Ronald Laing (1927–1989), som drog åt samma håll. Thomas Szasz (1920–2012) å sin sida kritiserade sjukdomsbegreppet utifrån en starkt politiserad agenda med långtgående libertarianska förtecken. Samtliga var själva obekväma med beteckningen »antipsykiatri«. Boken ger oss här en grund att stå på för att dels förstå utvecklingen från institutionsvård till vårt nutida öppenvårdsbaserade system, dels förspelet som bidrog till utvecklingen av DSM-III.

Författarna menar att det är »viktigt att förstå och ha kunskap om diagnosens plats historiskt och kontextuellt«. Genom historiens lins är det uppenbart att förståelsen för psykiatriska diagnoser skiftar och att den är påverkbar. Avslutningen är klädsamt återhållen – vi behöver vara försiktiga med vad diagnoserna gör med oss. Slutklämmen är en i frågeform framförd uppmaning till de instanser i samhället som berörs av diagnoser (skolor och lärosäten, myndigheter och organisationer, sjukvård och omsorg): människor är mer än sin diagnos, och således behöver vi kunskap om mer än diagnoserna i sig. En individualisering av problematiken skjuter bredvid målet. Jag tror att domen från framtida generationer kan bli hård om vi inte tar den uppmaningen på allvar.

1Det är värt att nämna att mottagningen för avdiagnostisering av ADHD och autismspektrumstörning som öppnade i Region Skåne 2023 var en del av ett forskningsprojekt.