Omslaget visar en doktor som håller händerna för ögonen. Men runt bakhuvudet finns ett ansikte i gråt, eget eller anhörigs. Förnekelse av sjukdom och svårigheter att stiga ur den professionella rollen känner nog många läkare igen. Sjukdom och död för egen del ska inte existera under hektiska yrkesår, men de tio berättelserna speglar överraskningen att det faktiskt kan hända.

P C Jersild nämner i sitt förord att han själv två gånger räddats från livshotande sjukdom. Han påpekar att bidragen redovisar såväl ett yttre medicinskt som ett inre upplevelseperspektiv utifrån läkarens smärtpunkt – och med en litterär kvalitet som om läkarna vore yrkesförfattare! De sakliga bidragen gör Jersild engagerad, »ja faktiskt känslomässigt golvad«, skriver han. Inget dåligt betyg!

Redaktör är Jonatan Wistrand, som själv upplevt cancersjukdom och disputerat i ämnet »läkaren som patient«. Ambitionen i antologin har varit att placera läkaren som patient i dagens verklighet, ge inblick i tankar och överväganden som sjukdom fört med sig, till exempel oro och sorg, men också hur egen erfarenhet av vårdapparaten och patientrollen blir en tillgång i yrkesutövningen.

Alla bidrag är läsvärda. Författarna har olika ålder, specialiteter och geografisk hemvist. Jag fastnade särskilt för Marit Grelz avsnitt om att som ung läkare och nybliven trebarnsmor drabbas av pankreascancer. Grelz förmåga att verbalisera den egna upplevelsen, men också behandlande kollegers ångest, är utomordentlig och insiktsfull. Hjärtat är fyllt av jubel i tacksamhet mot kirurger och vårdteam – tills cytostatikabehandling förestår.

Att ha blivit botad leder lätt till en förljugen överföring, där gränsen till smicker eller gudaupphöjelse ligger nära. Grelz och andra författare klarar balansen, och för alla sjukvårdare som kämpar med den svåra kliniska vardagen är sjukvårdens goda en lisa att läsa om, som motvikt till Ivos frekventa byråkratiska efterklokhet och massmediernas ständiga klank på läkare. Med mer stolthet över yrket och glädje över vårdinsatsers positiva utfall skulle kraften till förbättringar medicinskt och organisatoriskt öka och den administrativa överbyggnadens maktanspråk kunna slängas ut.

Författare redovisar naturligtvis i första hand sin individuella upplevelse, men jag hade gärna sett tydligare sjukvårdspolitiskt reflekterande över orsaken till bristerna, Tina Vilhelmssons uppgörelse med Försäkringskassan undantagen. Christer Peterssons vidgning av perspektivet mot litteratur och konst för självinsikt och empatiförstärkning är välgörande.

Präglas bemötandet i vården med utgångspunkt från läkarrollen av bias? Finns risk för intellektualisering av kollegialitet så att känslomässiga uttryck försvåras? Hur styr obehaget att fysiskt undersöka en kollega eventuell fördröjning av diagnos? Många läkare, särskilt under studieåren, upplever kursanknutna symtom. Dessa tolkas felaktigt som uttryck för den ena farliga sjukdomen efter den andra i gränslandet mellan hypokondri och ångestneuros. Ett svårt ämne, men kanske ett tema för nästa antologi, liksom psykossjukdom och kognitiv svikt, läkarerfarenhet och anhörigroll.

Boken rymmer också aspekter av långvarig funktionsnedsättning, som efter polio eller utmattningstillstånd, och hur rollen som frisk läkare kolliderar med egna och andras förväntningar och ibland till sist integreras i personligheten, till båtnad för patienter och acceptans i egen livskänsla.

Boken avslutas med förslag till vidare läsning om att bli sjuk som läkare och vetenskaplig litteratur om sjukdom bland läkare. Antologin riktar sig i första hand till läkare och läkarstudenter men har intresse brett bland vårdpersonal. De kan se att läkare inte är mer än människor!