När jag läst introduktionen i boken, ett avsnitt kallat »Den besvärliga patienten«, kändes det som en mjuk filt lades på mina axlar. Jag kände så väl igen beskrivningen av patienten och det dilemma som uppstår för läkaren. Hur ska vi kunna behandla en patients personliga ångest och livssvårigheter? Hur ska vi kunna stå emot en sjukskrivning när patienten uppger att hon är utbränd och faktiskt uppfyller alla kriterier för utmattningssyndrom? Jag tänkte att jag nu äntligen kommer att få svar på dessa frågor och få bra rekommendationer om hur jag ska handlägga och behandla dessa patienter.
»Hej Ångest!« är en helt okej bok. Den är lättläst med ett pedagogiskt upplägg, och många patientfall tas upp i stället för forskningsresultat. Boken vänder sig till människor med ångest, läkare och annan vårdpersonal; en del kapitel är mer ämnade för vårdpersonal och en del mer för patienterna.
I första halvan av boken går författarna igenom vad ångest är, vad som händer i kroppen och vilka symtom man får, kriterierna för de olika ångestdiagnoser som vi behandlar i primärvården och därefter hur dessa diagnoser behandlas. Författarna återkommer till vikten av att tid läggs på att patienten får rätt diagnos och att ångestdiagnoser ofta missas, vilket säkert stämmer. Sedan utmattningssyndrom kom som diagnos för drygt 20 år sedan har det varit väldigt lätt att sätta denna diagnos, och patienten har kunnat vara sjukskriven i flera månader utan att Försäkringskassan ifrågasatt detta, vilket jag tror lett till att många läkare valt denna diagnos i stället för att utreda vidare.
I del 2, »Den egna vägen ut«, finns bra konkreta genomgångar av olika KBT-övningar samt ett kapitel om vikten av motion, kost och sömn för att må bra. Till sist beskrivs flera konkreta patientfall samt de erfarenheter författaren har efter den grupp-KBT hon drivit på sin vårdcentral, som ligger till grund för denna bok.
Vid några tillfällen reflekterar författarna över att alla patienter inte har ångest och vikten av att inte medikalisera i onödan. Särskilt avsnittet »Stressen är inte chefsbov« är mycket bra!
Det jag upplever som risken med boken är dock att medikaliseringen ökar. Jag upplever att många patienter som söker för psykiska symtom inte har någon nedsatt funktion och därför egentligen inte är sjuka, utan har en period då de inte mår så bra, ofta på grund av en livskris. Det nämns i boken att sociala medier gör att vi i dag ställer höga krav på oss själva och därför får ångest. Stämmer detta, eller kan det vara så att vi i dag har högre krav på att må bra? Ångest och oro har alltid funnits, men numera tror vi att vi är sjuka när vi känner oss oroliga.
Grupp-KBT verkar ha varit mycket framgångsrik, men där tror jag rent spontant att det är KASAM (känsla av sammanhang) och inte bara KBT som förklarar detta och det är ju jättebra! Vi är flockdjur, och vi mår bra när vi träffar andra vi känner gemenskap med och hamnar i ett sammanhang.
Fler gruppbehandlingar är det jag tar med mig från boken, men jag tycker kanske inte att boken helt har gett mig svar på frågan hur jag ska behandla och handlägga patienterna. Jag kommer dock att rekommendera boken till de patienter som jag bedömer har en tydlig ångestdiagnos – även om det kanske inte är så många som författarna menar i denna bok.
