När man föreläser för läkarstudenter nu för tiden möts man i regel av en vägg av datorer. Vad gör de bakom skärmarna? Enligt journalisten Johann Hari pågår där ett fulminant krig – om deras uppmärksamhet. Den stora förtjänsten med Haris bok är att blottlägga affärsmodellerna som är kavalleriet i detta krig. Varför angår det oss som läkare? På fler sätt än du anar, ska det visa sig.

Haris grundtes ligger i titeln: vår uppmärksamhet är stulen. När vi skrollar in på någon social medieapp mobiliserar en armé av AI-algoritmer all sin kraft för ett enda syfte – att hålla oss inloggade. Varje sekund är pengar. Om en uppdatering medför minskad tid som inloggad – minskat »engagement« – får dataingenjören ett samtal med chefen. Hari intervjuar »avhoppare« som visar hur allting styrs av mänskliga beslut för att kamma hem valutan på denna nya marknad: vår uppmärksamhet. Rent tekniskt skulle det vara möjligt att designa lösningar som snarare hjälper oss att behålla fokus. De sociala medierna vill inte heller uppmuntra oss att interagera i den fysiska världen – då minskar ju tiden framför skärmen och bolagets aktievärde sjunker.

Dessa krafter slår an vår mest instinktiva biologi; inte minst vår känslighet för belöningar. Här krävs allt från gräsrötter till politik, menar Hari. Han sällar sig till den skara som närmast kan beskrivas som en välbehövlig motståndsrörelse. Svenska företrädare skulle kunna vara Sissela Nutley och Anders Hansen, som också skrivit böcker på samma tema (båda är faktiskt mer lättillgängliga än Haris ganska ordrika bok) [1, 2]. Samtliga ropar efter strukturella förändringar, regleringar och organiserat motstånd tillsammans med ökad medvetenhet och attitydförändringar.

Haris bok handlar egentligen om hälsa. Kopplingen till skärmtiden lyfts fram redan i förordet. Sömn, motion och social samvaro – alla faktorer som utgör grunden för en god hälsa – utmanas av skärmarnas pockande. Barn och ungdomar ges mycket utrymme. Hari argumenterar för att de måste få leka friare, röra på sig mer, äta mer hälsosam mat och inte förledas in i diagnostiska förklaringsmodeller om ADHD. Det senare ägnas ett eget kapitel och sammanfattar spänningen mellan dem som argumenterar för ADHD som en biologisk sjukdom med hög ärftlighet och dem som i stället kritiserar tvillingstudierna och pekar på omgivningsfaktorer, där just fokuset spelar en stor roll. Boken angår dock även konkret patientarbete. Vi måste bli bättre på detaljerade digitala anamneser. Psykiska besvär, hyperaktivitet och arbetsförmågebedömning behöver relateras till patientens skärmvanor.

Viktig att nämna är den plagiatskandal som Hari orsakade 2011 när han erkände att han stulit citat och agerat under pseudonym på sin egen och sina kritikers Wikipedia-sidor [3, 4]. Numera vinnlägger han sig om total transparens. Boken ackompanjeras av en hemsida med fullständiga referenser och löpande uppdateringar. Intervjuerna ligger uppladdade [5]. Referenserna i själva boken är dock svåra att överblicka. Traditionella numrerade noter och tydliga sidhänvisningar hade varit att föredra.

Haris förhållande till forskare är samtidigt något överoptimistiskt. Han tycks mäta säkerheten i påståendena utifrån antalet forskare han intervjuar, men att prata med experter och betona antalet studier han läst räcker inte som evidens. Samtidigt är det inte alla Haris utsagor som behöver just evidens. Människors egenupplevda rapporter om skärmarna som ett störningsmoment räcker gott. Hela fältet är vidare marinerat i både ekologiska och mereologiska felslut om hjärnan som ett organ med ett eget agentskap. Det är en nutida retorik som går hem, men den är förrädiskt förenklad.

De vetenskapliga påståendena i boken hade därför passat bättre som ett antal avhandlingar. Boken bör snarare läsas som ett manifest, och som sådant är det inspirerande. Nya generationer har alltid förfasats över teknikens snabba utveckling och ungdomens förfall. Låt oss fortsätta den fina traditionen.