Joanne Froggatt som Abbey Henderson i »Visselblåsaren – en läkares kamp«, som visas på SVT. Foto: Chris Barr/ITV

Dramaserien är baserad på boken »Breathtaking«, skriven av Rachel Clarke, som under pandemin omplacerades från sitt ordinarie arbete som specialist i palliativ medicin i den offentligt finansierade sjukvården i Storbritannien till frontlinjen i kampen mot sjukdomen. Boken ska ses som en memoar, en pandemisk memoar från tiden när covid-19 drabbade världen med stor kraft och med massiv död i följe. Dramatiseringen är inte en dokumentär, men verkligheten finns där på ett påtagligt sätt och känslan är ändå att det här är realistiskt dokumenterat – kanske mer realistiskt än vad en dokumentär kunnat åstadkomma, med tanke på det känslomässiga individuella engagemanget i skådespelarprestationerna. Inklippt i dramatiseringen finns också autentiska klipp där Boris Johnson och andra ledare talar till bland annat medierna på ett sätt som visar fullständig oförståelse för pandemins effekter på samhället. Det är riktigt otäckt att se, så här i efterförloppet, när effekterna av exempelvis lättade restriktioner under julen 2020 resulterar i vårdtoppar i januari 2021 som ytterligare sliter sönder vården, hela familjer som insjuknar och dör och inte minst vårdpersonalen som redan är totalt utmattade, fysiskt och psykiskt.

Från den allra första scenen i dramatiseringen är skräcken påtaglig. Abbey Henderson, som spelas av Joanne Froggatt är en kompetent, driven och effektiv akutläkare som ställs inför den begynnande pandemin tillsammans med kollegor och sjukvårdspersonal. Redan från början framkommer alla de brister som vi i dag vet förelåg avseende planering, vårdflöden, provtagning, utrustning och inte minst skyddsutrustning för personalen som arbetade i frontlinjen. Till och med syrgas saknades i den omfattning man behövde. Man får följa Abbeys diskussioner med sjukhuschefen, som inte visar någon förståelse alls för personalens behov av vårdplatser, sjukvårdsresurser, provtagning eller skyddsutrustning. Inte ens ett munskydd finns att tillgå för dem med patientnära arbete. Patienter dör i väntan på personalens enkla försök att skydda sig själva. De tvingas fatta snabba och svåra beslut för att rädda liv och sätter sina egna liv i fara. Utan test eller ordentliga skyddskläder och med mycket diffusa riktlinjer från ledningen ökar pressen på personalen mer och mer under seriens gång. Skildringen av de prioriteringar som läkarna tvingas göra, att ställa patientgrupper mot varandra och att tvingas välja vem som behöver respiratorn bäst, är plågsam att se. Patienterna blir allt sjukare och fler till antalet, personalen pressas till bristningsgränsen.

Vårdens komplexitet under en pandemi skildras väl, liksom personalens kamp för att rädda så många som möjligt trots att förutsättningarna därtill är näst intill obefintliga. Politikernas verklighetsfrånvända syn på de behov som finns är direkt smärtsam att se, liksom politikernas press på sjukhusledningen att vidmakthålla och prioritera ekonomin före patienternas och personalens hälsa och arbetssituation. Abbey bestämmer sig, i brist på gensvar från sjukhusledningen, för att gå ut och offentligt kritisera vården, den brist på vård som föreligger samt pandemins konsekvenser för vården. Det blir obekvämt i bröstet hos mig när hon efter den offentliga redogörelsen hotas att bli av med sin läkarlegitimation. Att hota en visselblåsare kan verka helt bisarrt men är ofta en realitet, tyvärr.

Serien presenterar en näst intill industriell omfattning av död, vilket de som arbetade i frontlinjen väl kan relatera till. Många tror att pandemin var något som drabbade intensivvården och patienterna som vårdades där. Sanningen är att de flesta aldrig ens nådde dit, på grund av resursbrist, och att de flesta var alldeles för sköra att ens orka med en respirator. Dramat är otroligt uppslukande och fångar sorg i så många olika skepnader: vetskap om att de som kommer in kommer att dö för att resurser saknas, brist på mänsklig närhet, saknad efter anhöriga, isolering och ensamhet. En fruktansvärd realitet för all sjukvårdspersonal och som i förlängningen medfört en etisk stress som vi endast kan ana konturerna av.

Man kan se serien som ett vittnesmål från kollegor och sjukvårdspersonal från en tid när allt sattes ur spel. Det är direkt smärtsamt att se hur personalen slits sönder i sin kamp utan att få gehör för de behov som finns av såväl individuell återhämtning som vårdresurser, inte minst skyddsutrustning, åtminstone under pandemins första år.

Vi kan bara hoppas att våra ledande politiker på något sätt har insett de brister som fanns och uppdagades i samband med pandemin. Vi får inte låta alla de dyrköpta erfarenheterna vi har gjort i vårdens kärna gå förlorade. Låt de mänskliga förlusterna blir till ett lärande som gagnar framtiden. Något annat är en omöjlighet att tänka sig.

Dramaserien är mycket sevärd, den lämnar djupa spår av känslomässigt engagemang, och stundtals är den extremt svår och tung att se. Ibland måste man bara tvinga sig att göra det som är obehagligt i syfte att inte glömma bort eller förringa det som har hänt.