I »Den jag blev i Addis Abeba« får vi följa Åsa Nilsonne som ung svensk diplomatdotter i ett nytt och främmande land. Flickan kommer sedan bli psykiater och professor, forska på tonfallets betydelse, vara med och införa en terapiform i Sverige som utgår från språk och acceptans och djärvt påpeka att hon inte skrivit ut antidepressiva på över 20 år, samtalet har räckt. Hon har även hunnit med att skriva flera böcker, bland annat några kriminalromaner.

Varifrån kommer detta intresse för språket? En inte alltför vild gissning är de många olika länder och språk hon kom att möta  under barndomen. Memoarerna skildrar fyra kritiska ungdomsår. Familjen har precis innan varit i Beirut och där insupit både arabiskan och franskan. Svenskan är flickan avlägsen. På många sätt ter sig åren i Etiopien som en idyllisk tillvaro. Vi får följa hur hon fritt får upptäcka naturen och bekanta sig med djuren. Hon har både höns, hästar, katter och kaniner och tar på en utflykt med skolan rentav med sig en get hem – föräldrarna protesterar inte. Hon får tävla i ridning och hälsa på kejsaren.

Men där finns även mörka sidor. Att bli inkastad i ett nytt land och nytt sammanhang och veta att vistelsen är tidsbegränsad måste göra något med en. Vidare är relationen till mamman tydligt distanserad och rentav något kylig, samma distans som mamman har med sin egen mor. Den unga flickan fascineras av ensamma morgonpromenader i en fantastisk trädgård, men det äldre berättarjaget frågar sig sedan: Var det någon som undrade vad jag hade för mig? Det finns även en bror som skymtar till då och då, och vi anar att han senare inte skulle komma att leva ett fullt så rikt liv som berättaren.

Boken innehåller många fina och träffsäkra skildringar av livet i Addis Abeba och en ung flickas strävan att förstå sig själv och den omgivande vuxenvärlden, som dessutom är ännu mer främmande för någon som inte helt förstår språket och kulturen. Något som slår mig är den totala frånvaron av skuldbeläggande. Boken stillade en nyfikenhet jag alltid haft om vad barn till diplomater kan ha haft för en sorts barndom. Andra frågor som jag fick nya perspektiv på var: Hur mycket av ens liv och personlighet beror på den omedelbara omgivningen? Hur många personligheter ryms inom oss? Hur mycket påverkar det språk vi använder vår personlighet? Tydligen har Nilsonne skrivit på boken i flera decennier, och varje gång insett att hon ännu inte var redo. Jag finner detta fascinerande: boken handlar inte bara om de fyra åren i Addis Abeba, utan bär samtidigt med sig nästan 50 år av upprepade ansträngningar att få ner minnen till text. Detta är en finstämd bok för alla som intresserar sig för relationen mellan person, språk och historia.