Över 1,2 miljoner svenskar behandlas med antidepressiva och snart kommer 10 procent av alla barn att anses behöva ett centralstimulerande medel. Är detta rimligt, eller är det hög tid att vi omvärderar vilka vi väljer att behandla med medicin och varför? Författarna Belmaker och Lichtenberg, bägge erfarna professorer, menar i boken »Psychopharmacoloy reconsidered« att det definitivt är dags för det senare alternativet.

De menar att den sjukdomsbaserade modellen inte har täckning enligt rådande forskning. Våra mediciner är inte »magiska kulor« mot specifika sjukdomar. Litium botar inte bipolär sjukdom. Antipsykotika botar inte schizofreni. Centralstimulerande eller antidepressiva rättar inte till en kemisk obalans vid ADHD respektive depression. Detta medför att man inte automatiskt kan gå från diagnos till behandling, och att ingen av medicinerna heller med nödvändighet måste användas livet ut.

Författarna tar upp den tveksamma nyttan av SSRI jämfört med placebo. De instämmer däremot inte i påståendet att antidepressiva bara är placebo [1] och hänvisar bland annat till att definitionen av depression expanderat samt till att tidigare studier påvisat imipramins fördelar vid snävt definierad melankoli.

Man fastslår att alla subjektiva fenomen har ett neurofysiologiskt korrelat och att medvetandet skapas i hjärnan. Som läkare behöver vi förstå de processer i hjärnan som leder till patologi. Men eftersom den psykiatriska diagnosen baseras på vad en individ tänker, känner och gör, och inte på vad som sker i hjärnan, måste vi använda oss av termer som har med medvetandet att göra om vi vill förstå vad människan framför oss säger. Detta synsätt förklarar varför en stark terapeutisk allians visat sig vara central för våra patienters tillfrisknande.

Kan till exempel litiums och klozapins suicidpreventiva egenskaper bero på att bägge kräver täta läkaruppföljningar? Detta rimmar väl med metaanalysen av Posternak och Zimmerman som fann att effekten av både SSRI och placebo var större ju oftare man fick träffa sin läkare [2]. Vad får detta för konsekvenser när vi läkare får allt mindre möjlighet att regelbundet träffa våra patienter?

De enskilda kapitlen om de olika farmakaklasserna erbjuder en informativ genomgång av den historiska kontexten vid dessa preparats tillblivelse. Fördelar och nackdelar diskuteras balanserat. Sociala aspekter tas upp: i USA är det vanligare att barn från lägre socioekonomiska klasser får en ADHD-diagnos som ett resultat av klagomål från lärare, samtidigt som barn från välbärgade stadsdelar i högre utsträckning behandlas med centralstimulantia. Riskerna med centralstimulerande medel påpekas här tydligare än i någon annan farmakologibok jag läst.

Däremot är detta ingalunda en så kallad antipsykiatrisk bok. Medicinerna anses ha en central plats, men bör i stället användas enligt den farmakabaserade modellen, för att lindra symtom. Den omdömesgilla läkaren baserar sitt farmakaval på en helhetsbedömning gällande symtombild och risk för olika biverkningar, inte enbart på diagnosen.

Vad jag saknar är på vissa ställen referenser samt en utförligare diskussion kring till exempel djurstudiers validitet. Den uppskattande synen på bensodiazepiner var också förvånande.

Med blicken framåt menar författarna att DSM-diagnoserna behöver överges vid utforskandet av nya psykofarmaka och ställer sig försiktigt positiva till psykedelika, dock endast i tillägg till psykoterapi, och noterar att man då fokuserar på patientens subjektiva upplevelser och inte på vad som sker i hjärnan.

Detta är en rik och nyanserad bok som bör intressera alla som arbetar inom psykiatrin. Den ifrågasätter invanda föreställningar utan att kasta ut barnet med badvattnet, och den erbjuder formuleringar syftande till en välbehövlig kursändring.