Makten sitter i diagnosen

Diagnosen är den medicinska modellens flaggskepp. Rätten att ställa diagnos markerar läkarkårens särart gentemot lekmän och andra vårdprofessioner. Vården organiseras efter diagnoser, och de används för att definiera vilka läkare som ska göra vad. Diagnoser avgör också olika samhälleliga företeelser och används av myndigheter. Vidare har diagnosen en kraftfull påverkan på den diagnostiserade individen: den skapar identitet och tillhörighet, men kan också begränsa och stänga ute. Diagnoser är kort sagt en potent maktfaktor i samhället. I »Putting a name to it« introducerar professorn i sociologi Annemarie Goldstein Jutel oss till diagnosernas sociologi*. Hon beskriver hur diagnosen tillåter medicinen att skydda sin position på toppen av den hälsoprofessionella hierarkiska pyramiden. Diagnosen blir det som avgränsar och skyddar medicinens domvärjo.

Med diagnosen som utgångspunkt tog den medicinska vetenskapen fart. Symtom blev inte längre betraktade som individuella – och ibland betydelsebärande – fenomen, utan som observerbara tecken på en underliggande patologi. Diagnoser i sig är dock inte sjukdomar, utan benämningar på tillstånd eller problem som vi kollektivt har bestämt ska tolkas och hanteras av sjukvården.

Vi människor tycks ha ett behov av att klassificera en komplex verklighet för att förstå den. Vi buntar ihop det som vi tycker har mycket gemensamt, men väljer samtidigt bort det som bedöms tillhöra en annan kategori. Principen bakom Ockhams rakkniv – att ingenting bör delas upp mer än nödvändigt – kan vara vägledande. Målet med kategorisering är att förenkla kommunikation, forskning och statistisk analys. Att diagnostisera är att se till det som är likt i de som är olika, skriver Jutel.

Men i samma stund som man klassificerar skapar man också någonting. Diagnoser gör kategorier verkliga. För att ett tillstånd ska bli klassificerat som sjukdom måste det först finnas en kollektiv vilja att uppmärksamma det som oönskat, samt tillhörande medicinens område snarare än moralens, det spirituellas eller det säregnas, som Jutel uttrycker det.

Jutel visar hur diagnoser »ursäktar, förklarar, rättfärdigar och legitimerar«. En individs tillkortakommanden blir med ens legitimerade i diagnostiseringens avgörande ögonblick. Skuldbeläggning växlar till behandling. Diagnosen ger individen en möjlighet att reintegrera sig i det sociala samspelet – nu med en sanktionerad förklaring till de uppvisade skillnaderna.

Eftersom diagnoser har en så stor makt i samhället är de också föremål för ifrågasättande. Här finns gott om utrymme för både individuell och kollektiv besvikelse, menar Jutel, och detta gäller i huvudsak de diagnoser som inte är erkända av myndigheter eller försäkringsbolag, men ändå upplevs fullt ut av individerna. Kännetecknen för dessa är att de är kroniska, har en osäker etiologi, oklara gränser och spretiga behandlingar och är juridiskt explosiva.

Jutels bok engagerar och belyser. Den rekommenderas alla läkare och läkarstudenter. Med tanke på att diagnosen i dag utgör fundamentet för hela medicinens anspråk borde vi som läkare intressera oss mer för dess sociala aspekter. Jutel avslutar med att diagnosernas sociologi måste bry sig om uppkomsten, tillämpningen, resursallokeringen och exploateringen av diagnostiska kategorier. All makt måste förvaltas väl, men också ifrågasättas och granskas. När nu dagen har kommit då lekmän självdiagnostiserar sig, fler professioner vill diagnostisera och mycket av den kunskap vi besitter finns fritt tillgänglig, behöver läkarkåren självkritiskt granska sin makt – och eventuellt bevaka den. Vi bör alla förkovra oss i de sociala företeelser som omsluter vår exklusivitet.