Efter att ha besökt Göteborgs nyrenoverade medicinhistoriska museum hade jag höga förväntningar på boken om museet och om »Det femte Sahlgrenska«, det vill säga det sjukhus som än i dag har sin fysiska hemvist i Änggården i Göteborg. »Det femte Sahlgrenska« var en dåtida benämning på det nya sjukhus, »sjukhusstaden«, som uppfördes där 1933–1959. I boken studeras nyckelaktörer i sjukhusstaden: sjuksköterskan och museigrundaren Ingeborg Kastman och hennes medial-museala verksamhet, kirurgprofessorn och styresmannen Sven Johansson (han med höftspiken) och hans medial-medicinska verksamhet samt sjukhusdirektören och kommunalpolitikern Hugo Höglund och hans medial-byråkratiska verksamhet.
Boken är en forskningsrapport, där man under åren 2019–2023 studerat »Det femte Sahlgrenska« som ett mediesystem. I boken undersöks hur olika medier, till exempel film, foto, publikationer och ljudinspelningar, användes åren 1933–1959. Man har fokuserat på hur byråkratisk, museal och medicinsk verksamhet flätas samman. Boken handlar om hur sjukhusstaden i Änggården växer fram, som »ett mångfasetterat mediesystem«, men själva byggnadsprogrammet skildras kortfattat.
Trots att boken redogör för den forskningsuppgift man uppgivit, skulle jag som läsare önskat att detta kompletterats med en diskussion om vilka lärdomar man kan dra för oss här och nu, i dag. Tyvärr hittar jag inte någon sådan diskussion. Någon uttrycklig koppling till samtiden är svår att finna i boken.
Däremot finns outsagda handlingar som väcker fantasin: Hugo Höglund arbetade 20 år som sättare och var därefter en framgångsrik sjukhusdirektör 1933–1958 samtidigt som han var socialdemokratisk kommunpolitiker. Han hade dessutom varit riksdagsledamot och satt senare i styrelsen för Göteborgs stadsteater (vilket inte nämns i boken). Ingeborg Kastman var sjuksköterska, biträdande husmor och grundare av det medicinhistoriska museet i Göteborg. Sven Johanssons vetenskapliga gärning påverkar oss än i dag genom att vi fortfarande använder hans spikar vid collumfrakturer. Är sådana gärningar ens möjliga i dag? Hur många sjukhusdirektörer intresserar sig för museer eller stadsteatrar i dag? Hur många sjuksköterskor har tid att ägna sig åt museal verksamhet? Sådana frågor hade varit intressanta att diskutera i boken.
Boken är säkerligen en guldgruva för läsare som intresserar sig för mediesystem som forskningsinriktning och inte minst de medicinska mediesystemens typologi. Möjligen kan den vara till glädje för läsare inom museologi och mediehistoria. Men för läsare som letar efter vilka erfarenheter från »Det femte Sahlgrenska« som är till nytta i klinik och sjukvårdsadministration i dag ter sig boken något abstrakt; dess ämnesval smalt och utan anknytning till vår tid. Ett plus för boken är de många intressanta fotografierna.
