Jag öppnar neurokirurgen Rickard L Sjöbergs bok »Hjärnan och jaget« med högt ställda förväntningar om att äntligen få svar på frågorna om förhållandet mellan kropp och själ, lösningen på medvetandets gåta, den gäckande dualismens ovilja att tyna bort, materialism, qualia och förklaringsgapet, eller »the hard problem« som det också kallas. Det är givetvis naivt, och frågorna förblir obesvarade när jag stänger boken. Men jag är långt ifrån besviken. I efterordet blottar Sjöberg sin undran inför huruvida hans berättelser skulle kunna vara av intresse för någon annan än honom själv. Inte för att tankekraft verkar fattas honom, men dessa bryderier hade han kunnat bespara sig: här finns någonting som angår oss alla.

Boken tar avstamp i Sjöbergs tidiga studier i psykologi och tillfället när han i sin hand håller ett litet plastblock med ett utsnitt av en död människas hjärna i. Därefter följer vi honom längs hans neurokirurgiska karriär, med nedslag uppdelade utifrån de anatomiska områden han opererar i, och vilka följder det får för åtminstone hans patienter. Sjöberg förklarar hur han på ett jordnära sätt anammat dualismen som ståndpunkt för att hantera den svindel som annars haft en tendens att drabba honom vid tanken på att peta på någons själ med fingret. Utanför operationssalen bedömer han dock dualismen som omodern.

Sjöbergs berättelser försätter läsaren i det där åtråvärda lästillståndet när världen utanför grumlas och såväl tid som rum förefaller mindre avtecknade – inte helt olikt det tillstånd som Sjöberg själv verkar befinna sig i under operationerna. Jag skulle gissa att varje läsare kan finna sin egen mening i texten, men det jag själv läser är ett upprop för professionalitet, yrkesstolthet och läkargärningen som hantverk. Sjöberg håller sig naturligtvis inom det kirurgiska området, men hans beskrivning av hur han måste stålsätta sig och åsidosätta sina impulser för någonting högre är inspirerande även för den läkare som behöver uppbåda alla sina krafter åt ett svårt samtal med potentiellt allvarlig utgång.

Vår samtid är full av mereologiska felslut (se till exempel Bruss Smedlunds artikel »Tanklöst om hjärnans inre liv« i SvD 12 dec 2012) om att hjärnan i sig själv har ett eget handlingsutrymme, skilt från människan som helhet. Allsköns symtom, upplevelser och yttringar antas ha ett direkt förhållande med hjärnan och endast hjärnan. Även om Sjöberg hoppas på och ser fram emot den dag då vi lyckats beskriva våra minst sagt komplexa personligheter i termer av neurobiologiska mekanismer, så är han ödmjuk inför att vi i dag har långt kvar. Han rör sig respektfullt i rågången mellan psykologisering och biologisering. Han lyckas förmedla en osäkerhet utan att hemfalla åt mysticism. Han skapar fascination utan att fabulera. Han förmedlar skepsis utan att avfärda.

Sjöberg gör någonting viktigt med boken. Han tillåter sig att berätta sin historia och använda den som fond för funderingar (ordvalet är hans eget), utan att för den skull vara alltför säker på sin sak. Filosofiska funderingar är just funderingar. Filosoferna själva får ta vid – deras kompetens ligger på ett helt annat plan. Men utan Sjöbergs mod att berätta om sin erfarenhet av att stå och peta på en hjärna, eller operera bort en del av den och se vad som händer med patienten, skulle hans observationer förbli hans egna. Nu har den kommit oss alla till del, och det är han lovvärd för. Utan erfarenheten ingen vetenskap.