I boken »Hela människor« undersöks synen på mötet mellan den lidande och den behandlande människan. Tidsspannet sträcker sig från sent 1700-tal fram till 1924, året då Svenska läkaresällskapet bestämde att psykoterapi inte skulle utgöra en specialistbeteckning och egen del av läkarutbildningen – det ansågs räcka med den utbildning som redan gavs. Beskrivningarna i boken sker ur behandlarnas perspektiv, och här ingår, förutom läkaren, även magnetisören, psykiatern, neurologen, hypnotisören och psykoterapeuten.

I första kapitlet avhandlas »Mötesplatsen« för det terapeutiska mötet. Att det rum man befinner sig i spelar roll för tillfrisknandet verkar man ha haft större förståelse för 200 år tillbaka än vad vi har i dag, att döma av inredningen på olika psykiatriska avdelningar jag arbetat på genom åren.

I andra kapitlet presenteras själva »Kunskapen« – den som man baserade sina behandlingar på. Psykoterapin kan sägas härstamma från den animala magnetismen med dess remarkabla förbättringar hos alla från döva och »lytta« till deprimerade. När denna började ifrågasättas behövde den förändras, samtidigt som de delar som ändå hade visat sig vara verksamma togs till vara: hypnosterapin föddes. Man önskade markera mot »charlataner« samtidigt som man ville tillvarata suggestionens kraft. Denna kraft, som vi i dag skulle kalla placebo, har vi läkare sällan sett på med blida ögon. Redan i ordets etymologi, »jag skall behaga«, finns en föreställning om förställning. Denna syn har med åren reviderats, men även i dag handlar det om att avgränsa vad som enbart är placebo från den specifika, eller den verkliga, effekten av en viss behandling.

I kapitlet därpå undersöks »Relationen«: vad ansåg man till exempel om betydelsen av behandlarens personlighet? Intressant är att psykiatern förr ansågs behöva en gedigen humanistisk bildning. Hen behövde kunna historia, antropologi, religionshistoria och psykologi, ty endast så gick det att sätta patientens lidande i sitt sammanhang. Här ekar DSM:s ofta glömda rader: »En psykisk störning ska inte anses föreligga om symtomen kan bedömas vara en förväntad respons på en vanlig stressor«. Psykiatern behöver alltså tillräckliga omvärldskunskaper och kännedom om psykologiska principer för att kunna skilja en normal respons från en patologisk.

Riving undersöker även andra aspekter av mötet mellan patient och behandlare: empati, intuition, auktoritet, delaktighet och motstånd. Det är aspekter som inte dryftats i någon större omfattning i de kurser jag deltagit i, men som är av central betydelse i mötet med de patienter som psykiatrin behandlar, såväl som de som uppvisar så kallade funktionella symtom. Enligt studier utgör dessa två grupper över hälften av alla besök på primärvårdsnivå. Prevalensen har heller inte minskat, trots att den biologiska vetenskapen gjort enorma framsteg de senaste hundra åren. Hur förklara detta? Kan det vara så att nuvarande paradigm, med sin förkärlek för skattningsskalor och flödesscheman, rentav försämrar måendet hos somliga patienter? Att den får oss att glömma att patienterna aldrig kan förstås som statistiska avvikelser från ett medelvärde, utan att de alltid framträder för oss som hela individer? Vi kan alltså inte blint följa riktlinjer för en psykiatrisk diagnos, då vi inte primärt behandlar symtom. Vi behandlar hela människan.

Hur ska vi göra detta på ett bättre sätt? Riving hjälper oss att lyfta blicken så att vi kan se oss själva i ett historiskt perspektiv. Boken ger inga definitiva svar, men tillåter oss att bättre förstå oss själva och se nya sammanhang och mönster. Som sådan är den oumbärlig för alla läkare som möter patienter.